Linus Orginal - Since 1989

Har en paus från bloggandet, men kommer snart tillbaka starkare æn någonsin!

2009-04-13T11:12:00.000-07:00

Okej jag erkænner, jag ær katastof dålig på att uppdatera bloggen nuførtiden. Men bara inget speciellt som hænder, jag bygger på mitt sociala nætverk och førsøker kriga mig framåt så gott det går hær i Knegar-djungeln. Sitter just nu på Burger King efter ett avslutat pass och hoppas på flera timmar nu efter påskhysterin.

Jag ær inte død, bara ovanligt brutal kreativitetstorka. Men i WILL BE BACK SOON! Men jag mår bra och lever, klart.slut.øver.

Muay Thai Boxing, glad påsk!

2009-04-07T12:38:00.000-07:00

Jag vet att jag varit riktigt värdelös på att uppdatera bloggen! Så jag kompenserar det med att publicera ett litet filmklipp när jag är i Thailand och visade vart skåpet ska stå, killen hade egen Thaiboxing klubb i stockholm och hade gått elva fighter o förlorat en, och de var mot världsmästaren i Bangkok. Hans största problem med att fightas i thailand var att han inte hittade någon i hans egna viktklass. Så jag var bara tvungen o sätta jäveln på plats, han inte så kaxig när jag var klar med honom. Suck.

Informationen på youtube där jag nyss laddade hem den!

"This is at Naga Bungalows on Ko Samet, Thailand on Sep 27 2008. Our new 19 year old Swedish friend was looking for some "real" Muay Thai boxing while he was in Thailand, so our little international group of friends encouraged him to get in the ring with another very large and fit Muay Thai fighter. The bigger guy was there to box in Thailand, but he couldn't find anyone to fight in his weight category, so he came to Naga to train. What's shown is the result of Linus's challenge. Enjoy! "

Beklagar avbrottet: Tekniska problem

2009-03-26T03:54:00.000-07:00

Fortfarande inget internet eller tid / ork att skriva. Men ni kan rækna med en yttligare veckorapport till slutet av veckan!

The new Trondheim HQ v.2

2009-03-17T10:52:00.000-07:00

Har haft tekniska problem som jag försökt åtgärda, kommer inte ut på internet. Så vart ganska oaktiv på bloggen, men jag skriver en veckorapport nu , sen så får jag använda min kreativitet för att hitta ett sätt att publicera den på. Så veckorapporten #2 från The New Trondheim HQ.

Vad har hänt? Två veckor har gått sedan jag flyttade in och ni som läste lite från den senaste veckan har sätt att jag fått världsräddar jobbet på Amnesty, men fick reducera ner det till bara Lördagar (fick dispans från huvudkontret) eftersom jag ville ha tid med ett fulltidsjobb också, sagt som gjort och idag är andra dagen klar på Kabelpartner. Måste säga att tråkigare jobb får man nog leta efter, fick de ärofyllda uppgifterna att märka om kablar samt sitta och klippa flera timmar små märkeslappar med en liten nagelsax. Tråkigt och enformigt, men långt ifrån dåligt. För nu har jag full tid och ro att syssla åt en av mina favoritsysselsättningar, dagdrömmeri. Timmarna seglar förbi när jag i drömmarnas land svävar runt på min flygande matta i jordens alla hörn, förtagsidéer kommer, reseplaner, bloggidéer, reseidéer och extenciell filosofi på avandcerad nivå färlägger mina timmar på jobbet och den allmänt låga kollekiva livsenusiasmen bland mina kära kollegor ignorerars utan några som helst problem när man sätter sig i ett dagdrömmar trans.

Andra dagen på jobbet idag, sista timman, favorit i repris? T elefonen ringer igen! -”Hej, bla bla bla, ansöknad, Burger King, bla bla bla,kvällsjobb... bla bla bla.. jobbinterjuv ikväll?”

Hem direkt från jobbet, duschar och slänger mig iväg på nästa interjuv. Linus, ska du verkligen vara burgerflippare, kabelklippare och värdsräddare på en och samma gång? Abolut, null problem!

Väl på interjuven berättar han att han får in cirkus 30 sökingar per vecka och att de har antaging och uppläring två gånger om året och jag har blivit en av fem som blivit valda. Men det fanns en nackdel, han ville bara ta mig ifall han visste att jag stannade till sensommaren, FAN...

På ena sidan hade jag båt semester och öl i sverige, andra sidan hade jag en unik möjlighet att hinna flexa ut någon eftermiddag på kabelparnter så jag kunde ner till stan o rädda världen, sen kunde jag flippa burgare på kvällarna... plusa ihop de där med OB och semster tilläg och invandrar skatt på 15% så blir den en jävla fet resa. Då skulle jag till och med kunna åka till USA till hösten, köra sydamerika, aisen, afrika... Flyga istället för att cyckla? Hmm... Intressant. Tog jobbet ivarjefall på fem prövodagar var ifall jag tackade nej skulle icke få någon utbetalning för de dagarna.

Så på jobbfronten ligger det gott till som det ser ut i nuläget med mitt nya ”START UP PROJECT: TRONDHEIM”....

Det sociala nätverket jag bygger på expanderar också med väldigt lyckade resultat. Nätverket består dock nästan enbart av Svenskar. Vi snor deras kvinnor och jobb, klumpar ihopp oss och vägrar integrea oss i samhället. Oh inte fan går vi på skidor i tights och toppluva ätandes burnost heller? Jävla pack.

Har föresten en vän o hans vän som flyttar upp till Trondheim från Strängnäs nu till helgen, dock inte i lägenheten jag bor i så vi får se hur det går. Nåja, vi hörs nästa vecka!

Mitt resande fyller sju månader

2009-03-13T12:23:00.000-07:00

Ännu ett kortare inlägg. Tänkte skriva just för att i dag har jag vart resande i exakt 7 månader, galen reas. Både erfarenhets mässigt och sprituellt. Skulle flytta till Nya Zeeland, men nu sitter jag sju månader senaere i Trondheim? Vafan hände?

Nåja, idag är jag på ovanligt bra humör. Första jobbet jag verkligen tycker är roligt, Amnesty face2face-jobbet såklart. Chefen gav goda komplimanger att jag hade gjort en av de mest imponerande uppstarter han har sätt. Men jag tror nog jag har lite att öva på, kanske jag går på lite för aggresivt ibland. Speciellt när jag pratar så högt att butiker kommer och säger att jag skrämmer deras kunder och en hel gågata vänder sig stannar och vänder sig om, Hahahaha hur som helst. Jag levererar, än sålänge.

Lyckades deala till mig att jag bara fick jobba på Lördagar, så jag kan ha fulltidsjobbet på vardagarna. Kansket till och med får råd att betala mina skulder! =)

Skjut dem från höften, cowboy.

2009-03-12T14:02:00.000-07:00

Wow vilken dag. Idag var första riktigta dagen på Amnesty, mitt nya ”face2face” jobb. Så vad hände då? Jag hade som tidigare nämnt att jag blivit rekruterare för en yttrandefrihetskampajn.

Regel använder jag ”ähh, skjuter dem från höften”-mentalitet så det blev inget undantag idag. Fått en hel drös med tidingar, internetartiklar och papper som jag skulle studera till min första sälj dag idag. Men det gick som det gick, skummade igenom lite snabbt matrialet och tänkte ”jag tar resten imorgonbitti innan jobbet”, javisst.. Fast än jag började klockan tolv försov jag mig naturligvis. Tog ett par brödskivor med mig på vägen till jobbet och börjar springa för att hinna ner till ”människorättens hus”.Fan!, jag ska sälja inget ting till folk som inte vill prata mig, sen om de inte var nog så vet jag inget ting om de jag ska sälja. Så, kommer på att jag har en A4 lapp med lite information om kampanjen i fickan. Medans jag halft om halft springer till jobbet hinner jag skumma igenom kampanjen.

Kliver in och träffar den andra kandiaten som precis har börjat, idag skulle halva dagen dedikeras till realistiskt rollspel sen skulle vi ut i fältet och börja sälja. Glider in, hejja linus! Där ser jag att hon den där australinska bruden som också gick på uppträningen inte bara hade ett års erfarenhet med ”face2face”-sälj arbete utan hon var desutom helt förbrädd med ett välorganiserat långt inövat tal om kampanjen. Rollspelet ska börja, där drar hon sin nästintill perfekta föredrag om kampanjen och får till stående ovationer av arbetsledaren. Suck, ”sjukter dem från höften”-nja... kanske itne den här gången linus.

Min tur, börjar stappla mig fram lite...”jo internet är viktigt och så... hmm... i kina finns det en kille som arresterad, mja.. Skriv på” Totalt utklassad, det här är kört tänkte jag. Feedbacken var inte direkt imponerande, ”du har lite att träna på”.

Mitt upp i allt så ringer telefonjäveln, kopplar naturligvis bort. Men hittar en lucka sneare under rasten som jag kan ringa upp de för mig okända nummret.

-”Ja, hej det är Helen på Manpower, vi har två jobberbjudanden, tog du jobbet på Amnesty?”

- ”Ja, men jag har inte skrivit på något kontrakt”

-”Vi stänger klockan fyra, kan du komma innan?”

Helvete jag har jobb till klockan fyra, men får använda min kreativitet... Kanske inte speciellt imponerande att ta ledigt första dagen på jobbet, speciellt efter min mindre imponerande insatts.

”Jag kan vara där 15.30” – säger jag till Helen på ManPower.

Lyckades hur som helst slingra mig ut och fick avtal om att jag fick gå en halvtimma tidigare från jobbet.Ivarjefall nu var det dags att börja köra ute på fältet. Vi kliver ut, två färskingar på sin första dag. Jag, som inte har den mista sälj erfarenhet o än mindre vet ett skit om den kampanj jag ska sälja, well... Rock and roll, skjut dem från höften Linus.

LET THE CHALLANGE BEGIN... och sida vid sida börjar vi sälja, en kvart gick och jag fick mitt första sälj. IN YOUR FACE MOTHER FUCKER, haha, självförtroende ökade. Cochen gav mig en hel uppsjö av komplimanger, med ett ökat självförtroende tar det inte många minuter innan jag sålde nästa. Wow, första dagen och jag hade på en halvtimma sålt kravet vad man bör som erfaren säljare sälja på fyra timmar. Sneglar lite på min medarbetare som inte lyckas sälja något, wow... Kanske säljjobb är något för mig? Hur som helst, lämnar jag platsen nästan springande vid halv fyra för att hinna till ManPower.

Dags för att plocka hem lite nya jobb! ”Ja Linus, vi har två jobberbjudande” blev jag presenterad när jag pratade med direktröen för Trondheims ManPower kontor. -”Låt mig höra.”, det var två förslag som lades fram, fulltidstjänster båda två. Ett var random truckjobb på coop med nackdelen att det var realtivit långt bort. Den andra var något kabelbyggar jobb,som var gång distans från där jag bor samt att jag skulle få jobba tillsammans med den svenska vindsurfaren jag hängt med den senaste veckan, båda var lika bra betalt så valet kändes enkelt. Tog kabelbyggarjobbet med tanke på att jag tjänade samma lön på båda jobben, skrev på kontraket och fick besked om att jag skulle börja på måndag.

Klev ut kontoret på Manpower den dagen med ganska gott självförtroende. Så nu ÄNTLIGEN kanske min budgetvision jag har haft att finnansera en lång och härlig båtsemester och en ännu längre Indienresa, allt byggt uppbyggt från kosten att kunna tala för sig

Så vad har vi lärt oss? Retorik är en otroligt kraftfull egenskap, speciellt om den kombineras med drivkraft, kreativitet och en vision om ett äventyrligare och friare liv.

Veckorapport: The new Trondheim HQ

2009-03-09T13:05:00.000-07:00

Träffade en svensk vindsurfare så fick lite nya ideér vad man kan göra i sommar...

En vecka har gått sedan jag flyttade till Trondheim. Tycker veckas prestationer är väl godkända, mina mål är delvis fullbordade. Har fått ett jobb på Amnesty, ni som missade det, jag är ”face-to-face”-rekruterare för en kampanj om yttrandefrihet på internet med fokus på Kina och Burma..Vilket kom precis lägligt med tanke på att jag har engaerat mig ganska aktivt i FRA-frågan, samt precis kommit hem från ett volontärsjobb i Burma-gränsen. Så har stora förväntingar på att jag kommer trivas. Första gången jag någonsin är intresserad i ett jobb, ser de som en enorm möjlighet att djupdyka i ett ämne som ligger till intresset samtidigt som jag har stora möjligheter att förbättra min sociala kompetens (övertalingsförmåga), späda ut min meritlista och faktiskt göra ändring i världen, sen har jag möjligheten att träffa massa coolt folk. MEN det finns naturligvis en nackdel, jobbet är halvtid. Ska jag klara av mina budget-vision innan sommaren måste jag ha bra mycket mer timmar än halvtid.

Så, jag får helt enkelt söka jobb medans jag är ledigt. Men det verkade se ljust ut idag när imorse satt på manpower och hade möte angående ett lager/truckjobb, men sen har arbetsgivare svart bälte i bullshit.

Annars då? Mitt sociala nätverk expanderar hela tiden, jag bygger aktivt på det. Men det är inte så svårt när var o varannan man träffar är Svensk. Hmm... Fick föresten mitt personnummer idag, så ligger jag på lite kanske jag får mina arbetade timmar utbetalada den här månaden, öppnade ett norskt bankkonto idag trots att min gammle hyresvärden besitter min personnummerpapper som trillade ner i hans postlåda, han tog de som pant för hyran han kräver av mig så jag orkar jag inte sitta o vänta så gick till skatteverket o bad om en kopia, svårare än så var det inte. Suck. Men alla jävla SMS o klagosånger som har smattrat in telefonen om vad, hur o när jag ska betala från förra lägenheten lär det inte bli mkt över mitt från mitt slit. Well, bara få propitionera ut den där hyran, sen behöver jag aldrig mer tänka på Levanger.

Åter igen på arbetsmarkaden

2009-03-06T06:54:00.001-08:00

En vecka har gått och nu är jag tillbaka till arbetsmarknaden. Efter en rock and roll arbetssökande dag igår där jag bara brände på utav helvete såg en kille som jobbade för Amnesty stående och rekruterade folk på gatan, ”Woow, han räddar världen, träffar coolt folk hela dagarna OCH får betalt för det” tänkte jag, glider fram till han. Snackar upp han en smula och klipper hans chefs nummer. Sagt som gjort, stryde upp en arbetsinterjuv och tog jobbet. Så nu på måndag börjar jag en än gång otröttligt rädda världens barn och jobba för bättre livsvilkor hos de svagare.

Här ser vi den distinkta skilladen mellan att söka jobb och TA jobb.

NEW ERA RISING

2009-03-04T14:07:00.000-08:00

Suck, skitsamma. Jag gör en väldigt lång historia kort. Här ska jag redogöra kort och gott ur min synvinkel om varför jag blev utslängd. Well, allt började i lördags. Jobbat hårt den senaste tiden, extremt tungt mellan mig och Birgit, bråk o stök vareviga dag, ivarjefall hann jag träffa henne en timma innan jag skulle på jobb på resturangen. Fick reda på att operationen hon skulle göra kanske hade gått åt helevete, suck. Går till jobbet, chefen vinkar in mig. ”Jo, du... De kommer inte bli så mkt jobb framöver, du har fått så många helger o vi ska fördela jobbet rättvist, så det blir inget jobb för dig imorgon o för ett tag framöver”. Drygt, men då kan jag passa på att åka till Sverige redan imorgon och inte till måndagen som var planerat. Kommer hem strax efter midnatt, katten då? Hur skall jag göra med katten, katten hade vart borta i strax två veckor, sätt till den sporadiskt. Har kontakta ägaren, frågat vad jag skulle göra. Han beskrev att jag skulle lämna dörren på glänt, testade de men kattfan kom aldrig ivarjefall. Men jag visste ju att den var i krokarna, så tänkte ”har den klarat sig i strax två veckor klarar den sig när jag är borta också”. Kattenvakten var ju trots allt i Afrika men skulle komma hem till veckan, så null problem (trodde jag).

Disken då? Ähh skitsamma, vill inte ställa mig och diska mitt inatten, dels för att jag inte orkade och dels för att inte väcka upp hyresvärden med tanke på att det är så lyhört.

Strax innan klockan sex på morgonen följade dag sticker jag över till Birgit på sjukhuset för att säga hejdå till henne och beger mig av HEM.

Hinner knappt komma hem innan whajnadet börjar igen, nån hade gnällt på att katten var på deras tomt, hyresvärden går i lägenheten, ser diskberget. På topp av det så hade diskmaskinen läckt vatten, jag hade inte den blekaste aningen om att man man var tvungen att stänga av någon jävla kran. Så de som hade hänt att de var högt tryck i vattnenkranen, så att de hade läckt vatten medans jag var borta. Sen kunde ju tydligen hela hustet explodera för att man hade en diskmaskin ståendes på standby. Kunde blivt vattenskadat, men jag är övertygad att jag hade stängt av vattenkranen ifall jag hade vetat att man var tvungen, rumskompisen hävdar att de har gått igenom de med mig, jag säger inte att någon ljuger, utan allt jag kan säga är att jag inte har något minne utav det. Men sen vet ju alla hur det bruka gå med min tankespridhet, hehehe.

Så vad hände? , Hyresvärden ringer o jagar mig i Sverige.

”Bla bla bla bla.. Oansvarlig, bla bla bla.. Du ska ut ur huset”

”Jag sätter mig o kommer upp på en gång.. ska jag? ”

”Nejdå, du behöver inte stressa, men du ska ut!, du får några dagar på dig”.

Hyresvärden verkar inte nöja sig med att kasta ut mig, för att nogrant poientera ut vilken oasvarlig skurk jag är som lämnar disken, , öppnar han ett muséum i lägenheten , Birgits mor o syster var inbjudna på förstapackét. Historian är inte slut än, utan nu har de även fått syn på några post-it lappar som satt klistrade på väggen, det var fem citat och fem drömmar jag tänkte uppfylla innan jag blivit 20 år. På något vänster hade de börjar konspiera att jag ”GÅTT PÅ DOP” (missbrukat narkotika) i lägenheten eftersom de var så skrivna osammanhägnade, respektive evnetuellt, kanske... skrivna personligt?

Jag tog hursomhelst tåget på lördagskvällen, efter 15 timmars tåg gick jag direkt till hyresvärden, jag bjöd ner honom på kaffe. Han skulle komma ner så fort han lagt ungarna.

Efter allt skit jag hade hört ifrån den allians som nu hade bildats emot mig, att de var fem påsar med matrester som hade bärts ut ur lägenheten, o att de var översvämmning så man behövde gummibåt för att ta sig in i lägenheten, diskmaskien hade stått på och snurrat o att jag gått PÅ DOP o supit varje dag i lägenheten. Bla bla bla, o en av post-it lapparna stod det ”I’m the coolest mother fucker on the planet”, hade nu blivt att jag lämnat en lapp till dem med buskapet ”fuck your mother”, suck. Hur tar man sig ur den en sånhär situation?

Så jag bestämde mig på plats: jag åker hem! Jag hade aldrig vantrivits så här mkt i hela mitt liv, bråk med Birgit varje dag, servitörsjobbet hatade jag o sen nu alliansen som hade byggts upp mot mig, fick vara nog nu. Den enda jag uppoffringen jag skulle behöva göra är att behöva tacka nej till dagisvikareiat jobbet som jag verkligen trivdes på, vilket sög. Packade min väska, bestämde mig för att ta första morgontåget till sverige! Men efter en halvtimma eller två packade dyker ett mail upp i inboxen. ”Skulle du ha rummet i trondheim eller?” . Oh en ny ide födds. Vafan, kanske inte är så kört, ska jag åka hem o vara arbetslös eller ska jag ge Norge en sista chans? Oh försöka gräva lite guld?

Hyresvärden kommer ivarjefall ner runt 21 taget, vi pratar ut. Jag erkände mina fel och med fascit i hand hade jag nog struntat i begått dem. Men jag poienterade att det som var intressant är HUR löser vi det? Vi kom överens om en lösning som vi båda var nöjda med, jag betalar för en extra månad även fast jag inte bor i huset för att gottgöra för min rumskompis att det blev som det blev.

Det gick bra och som jag misstänkte fick jag mina teorier om att situationen var en smula överdramatiserat, visst de var slarvigt, men det var knappast de proportionerna som jag hade ursäktat och oroat mig för.Han var även noga på att poientera att jag kunde använda honom som en god lägenheteskontrakt referens i framtiden, så skulle han strunta i sista biten.... Oss emellan så är jag nog övertygad i att jag hade fått bott kvar ifall jag hade gjort ett helhjärtat försök att behålla den. Han går upp o problemet är ur världen.

Tar jag allt jag hade från lägenheten o springer till tåget, för att inte missa sista natttåget till Trondheim! Vänta nu? Borde inte jag var skamsen o ledsen? Så innehelvete eller, handen på hjärtat så var jag så otroligt lättat, jag kunde inte hålla smilet nere o SKÖNT. Nu låg Levanger i historien, nu är de dags för nya äventyr. De kändes som jag just skärt bort en infekterad böld i arsle. Hehe, visst det kostade mig två jobb och ett potensiellt jobb, en handfull av folk som blev besvikna o några förtroenden som jag aldrig kommer få tillbaka. Men nu när allt är upprätt är jag glad att jag lämnade disken, för den tvingade mig själv att göra något som jag innerst inne sedan jag kom viljat göra, åka här ifrån isbjörnsrövhålan Levanger.

Men, jag skämms ändå. Det var faktiskt dumt, jag hade kunnat åkt en dag senare och tagit disken. Jag hade kunnat lämnat en lapp i brevlådan till hyresvärden att jag skulle åka bort några dagar upp till en vecka, jag borde ha varit bättre på att skura golvet. Oh katten går ju att disskutera... diskmaskien, mja... Det var av ovetenskap jag gjorde det, jag är övertygad att jag hade stängt av den om jag vetat att man borde.

Synd för att Birgits ska behöva ursäkta sig för min oasvarsfullhet. Well, well.. Jag har förståelse varför hyresvärden kickade ut mig, ifall man kollar ur hans perspektiv .

NEW ERA RISING!!!

23.32, LINUS ARRIVE IN TRONDHEIM, Haha. Glad och lättad flyttade jag in mitt nya kollektiv tillsammans med två unga svenskor och en norsk läkarstudent, rock and roll. Får direkt bra energi utav Trondheim o jobbsökande är fullfart igen.

Så vad är planen då? Som det ser ut nu, bygga ett nytt socialt nätverk, skaffa jobb, jobba ihopp tillräckligt cashflow att kunna ta ledigt i sommar. Flytta in i segelbåten och segla hela sommaren sen till hösten antingen plugga vidare eller fortsätta resa. Nått i den stilen ivarjefall...

Linus Orginal - Since 1989

Strulmässoafton

2009-03-02T09:00:00.000-08:00

Blev utsparkad från lägenheten, istället för att flytta till Sverige flyttade jag till Trondheim. Kände att det var dags ivarjefall att röra på mig.

Så ett blogginlägg kommer såfort jag lugnat ner mig, annars blir det bara massa saker skrivna som jag kommer ångra. Om du väntar dig ett telefonsamtal eller en förklaring av mig, var god dröj, det kommer strax. jag har bara lite omställningar i proriteringen här. (Ta det inte personligt).

Så nu är det bara att kasta mig igen och skaffa om allt på nytt, på något sätt känns det jävligt skönt. Ny stad, ny utmaning, nya möjligheter och ett NYTT äventyr. Jobbiga tre månader, men jag lärde mig att inte underskatta THE ALLMIGHTY POWER OF PUZZY.

Tur och retur(?), Sverige

2009-02-24T03:23:00.000-08:00

Hej, mycket här hänt sedan sist. Men efter i praktik förlorat servitörsjobbet, bråkat mer Birgit två veckor i sträck och informationen att hennes ben som skulle bli så bra efter Oslo operationen börjar gå åt helvete igen fick jag nog, tog en välförtjänt flykt hem till Sverige över veckan. Umgås med mina syskon och träffa lite vänner.

Skriver en bloggpost när jag kommer hem.

Lördag 28 Feburari:
Sätter mig på natttåget från stockholm till Åre ikväll, så nu börjar min resa till norge.

You special I feel.

2009-02-15T15:16:00.000-08:00

Söndag kväll o kom precis hem från jobbet, sitter o tuggar i mig rester ifrån söndagsbuffén på jobbet. Fick femtusen i förskottsbetaling idag på resturangen så nu klarar jag mig en månad till! Kollade till vinsatsen jag har ställt i Jon-Arnes garderob nyss, av någon mystisk anlednign har de redan hunnit försvinnunit några liter medans de jäst? Hur som helst, samlat tomma flaskor hela helgen på jobbet så det här kommer verkligen bli en riktig kärleksdryck. Klippte ut en pappersbit från min adressbok som jag köpte i standen nelson i Nya Zeeland. Hampa papper såklart, skrev så fint jag bara kunde ”Nalawe – 2009 Norway”. Nalawe var smeknamnet Birgit blev tillkallad på barnhemmet utav barnen, vilket betyder den vackre på Karen eller kanske de var den store, kommer ej ihåg. Hur som helst är det här skattefri kärleksjuicen producerat av passionerad kärlek som ska konsumeras med ännu mer kärlek, färdig jäst eller ej.

Jaja, fick en vad jag kallar ”Objectivity thunderstrike” idag, fått det med sprodisk frekvens nästa hela livet, så vad är en objectivite thunderstrike då? Det är när jag kommer på mig själv. Typ som när jag cycklade igenom centralthailand på en rosa 100KRs cyckel med en bangkokiask hora som högra hand o distansen eyebollad på en 1: 1000 00000 karta med ett kreditkort. Förstuden föreligger oftast situationen naturligt, men stannar man upp och sammafattar cituationen med ett objektivt teleskop, så kan de ses en smula absurd ibland. För enklat, när man zoomar ut sitt liv och inser hur sjukt situationen är.

Exakt en sån ”objectivity thunderstrike” fick jag idag. Vad fan håller du på med Linus? Här har vi Mannen med stort M, Stephan Söderlund, Sverige,om inte världens mest rakryggade mans första födda barn, den långa blåögda prinsens från ett extremt framgångsrikt kungarike. Som häpnadsväckade precistion fick toppbetyg i sin högklassika utbilding trots sitt hårda ungdomliga dubbelliv. Som även blev bekräftat när sveriges mest respektable och störta bank på egen insiativ utdelar ett stependium för skolans bästa projektarbetare. Som bekräftade de frö som sedan blöjans dag som planterades, som nu växt, krativiteten, insativet o företagsamheten, ledadarprofilen! Trots det har han alltid vart en böld i arsele på den blodtörstade auktoriteten, som slått sitt slag för rättvisa.

Linus, grabben som vek sin egen krona och blev sin egen kung. Efter som alla hans vänner inte hade varjesig handelskraften eller modet att färdas i äventyrets våg i fjärran länder, trotsade han sitt eget öde. Tog väskan på ryggen och begav sig till andra sidan jordklotet. Med impulsivitet, kreativitet och psykisk styrka slog han sig igenom lingustiska och kulturella barrikader längst kusterna till världens horisonter. Två kontineter han han jobba sig igenom tills han beslutade sig för att trotsa sin fysiska förmåga, utmana sig själv och spara på naturen och köpte en cyckel. Med handen utsträckt för de svaga som alltid funnits där tog den oförmodsfulla Linus med sig en livslevande hora på sin världen igenom tropiska klimat.

Men efter bara 40 trampade mil så var han precis på gränsen till världens mest brutala militärregim. Omringad, av miltiär, landminor och spioner skymtade han blicken av världens utan tvekan mest beundrandsvärda 20 åring tjej, Birgit Skarstien den ensamma volontärsarbetare i djungeln. Med en självlärd charm som gett resulat långt innan könsmogenhet, blir de två förtrollade i varandra. Två enastående karraktärer blir nu ett och tillammans med livet som insatts, sträcker de otröttligt ut sin hand till en av världens mest förtryckta minioirteter ute i djungeln mitt i ett smeten av ett civiltkrig. Omringade av landminor, giftormar, giftspindlar och allt för farliga män med tunga automatkabiner räddar de föräldralösa barn och ger dem den kärleken de aldrig tidigare fått.

Av diplomatisk problematik tvingar de att omgående lämna landet, det beger sig till ett korrumpetrat islamiskt land, i folkmun kallat Malayisa. Där hans förälske blir mycket allvarligt skadad efter en fruktansvärd olycka, den hjälten som han är hoppar han tveklöst och hjälper sin älskade med en absolut improviserad felfrit hjältedåd. När beksedet kommer att hans princessa måste fara hem, finns inget annat val för linus än att lyssna på sitt hjärta! Han vandrar kärlekens stig till den livshotande kylan i norr och även i detta fjärran land ställs han inför nya utmaningar som han löser med mirakulös perfektion.

MEN VA FAN ÄR TACKEN? Efter Birgit fick beskedet ”Situation hopplöst” o fick flyga till Oslo, blev jag lite nerstämd. Oh annat var i tanken så jag kanske glömmde en förrättsbestik eller två sen hade jag svårt att hålla smilet upp när jag serverade så blev förflyttad till den hedersvärda positionen ”diskare”. Så nu står jag här o gör mitt bästa med att diska, timme in o timme ut. Maträsterna sprutar i ansikte o trots att jag presterar allt går chefen på som en jävla pittbull på crack o flåsar mig i nacken 24/7. Nått är JÄVLIGT fel. (med det här sagt så måste jag säga att jag är väldigt nöjd med dagisjobbet).

Är det så här det ska gå till? Ska jag låna på mig en kvartsmiljon, spendera fem år på en utbildning för att sedan sitta 40 år och suga chefens kuk framför pappershög o vid 64 års ålder ÄNTLIGEN få gå i panssion? För vadå? Köpa skit jag inte ens behöver?

Nån stans här i tankegången blev jag avbryten. Kocken, en blyg kines. Han är högs egendomlig och säger aboslut aldrig något som inte är relevant för jobbet o av någon underlig anledning pratar han engelska med mig för han tror inte jag förstår norska. Snubben måste ha läst mina tankar när jag stod o diskade. Han kollade på mig, sen började han skratta. ”Vad är de nu då?” frågar jag.

”You are the best, fuck the rest.” Sager han.

“Hahaha, va?” frågar jag.

“I’m not as god, I only fuck the south” svara han på sin kinesiska bryting

Fattar fortfarande inget..

”You cleaver boy... You travel around Asia as nothing by you self... You special, i can feel. And you girlfriend shoop shoop here leg,you don’t care… you special… I feel”.

Inte mycket för de här med paranormala, men ibland blir man ju fan fundersam . Snubben har inte sagt något personligt till mig på fyra veckor. Kan han läsa tankar? Har han rätt? Eller är jag dömd till att ursäkta mig hela livet till nått random fetto som typ jobbat jobbat på et postkontor i 22 år o äntligen har han presterat tillräckligt att bli så viktig att han fått en alldeles egen e-post adress o nu ska visa vart skåpet ska stå till servitörer som råkad gett pepsi till en som beställt fanta.

Ah, förlåt. Kunde inte låta bli.

2009-02-12T08:29:00.000-08:00

Även om religion ofta har ett eller flera bra etiska riktlinjer så tycker jag att det borde anses som en fiktionell saga där karraktärena ses mer som filosofer än som fd. fysiska varelser. Funktionen med karraktärena i sagan borde fokuseras som insperationskälla istället för att lägga mijardtalskroner på dyrkan och dedikation. Anyway, kunde inte låta bli att skratta åt den här filmen.

Erkännande från min sida

2009-02-12T08:13:00.000-08:00

Ni somhar varit flitiga har sätt attjag tagit bort ett inlägg. Jag har tänkt efter, det var verkligen inte bra gjort de jag gjorde. Konspererade att min rumskompis skulle låta mig ta hyran nu när han drog till spaninen o skicka ut mig när jag kom hem? Ska jag vara ärlig så har jag ingen som helst underlag för det o att gå ”bakomryggen” o blogga om de så att ja hela planeent kan läsa det, om en kille som inte ens är i landet o kan försvara sig. Det är verkligen lågt gjort, speciellt när han öppnat upp sitt hem för mig. Så jag ber om ursäkt för det.

Jag har haft en ganska tuff tid och låtit de gått ut över andra, sådana som inte förtjänar det. De har aldrig vart min intention att göra någon ledsen/förbannad utan de är bara lättare att vara förbannad på någon annan än mig själv.

Besökstatestiken på en månad

2009-02-05T15:55:00.000-08:00

Min bäbis växer, min blogg jag skapade och det gör mig rörd, jag tycks leva ett ganska intressant liv trots allt. Sedan exakt en månad tillbaka, den 5 Januari installerade jag en en besöks-analys på min blogg. Bara på en månad har jag haft över 1055 stycken besökare varav 334 hämtade från 334 unika IP-adresser och trots att jag begränsade målgruppen till svenskspråkiga har jag haft besökare från 80 städer i elva olika länder från fyra olika kontinenter. På en månad har folk världen över tagit tagit sig tid som de aldrig kommer få tillbaka 1055 gånger för att se vad jag ”nu har hittat på”. Nummret av återkommande besökare imponerar mer än unika besökare! Jag är stolt över min bäbis trots alla stavfel och grammatiska fel jag har pågrund utav att jag aldrig korrekturläser innan jag publicerar.

En helt ny värld

2009-02-05T09:08:00.000-08:00

News flash: Birgits fot

2009-02-02T15:00:00.000-08:00

Lojala läsare vet att Birgit flög med ambulansflyg till Oslo i fredags där hennes farbror med team ska försöka snikra ihopp de tillsynes ganska hopplösa fallet. Det som skall göras nu är att de ska skära upp ryggen och plocka ut en muskel för att sedan se om det kan tejpa ihopp resten av foten med hjälp av den. Mycket som skall göras och mycket som kan få fel, så nu håller jag tummarna för att allt går som planerat. Operationen befaras att vara dubbelt såstor som den tidigare 15 timmars operationen som gjordes i Trondheim. Uppdatering kommer så fort jag fått någon ny information.

UPPDATERING:
Operationen gick väldigt bra, det lyckades finna en alternativ lösning så hon slapp skära upp ryggen, operationen gick på cirkus fem timmar istället för 20+. Men det finns inga garantiner att det går som hoppats, men det tycks ha avseendevärt mycket större kompetens i Olso än Trondheim.

Till er som förgyllt mitt liv

2009-02-02T12:16:00.000-08:00

Idag om jag på mig själv med matlagningsvanten stutandes runt och pysslat om mitt hem, tände ljus och bakade bröd allt för omsorgsfullt medans jag lät Barry White och Peter Jöback förtrolla lägenheten o tänkte på om jag skulle fiska upp två laxar i fjorden som jag borde döpa till Felix och Krister nu när jag köpte en akvariumvärmare på rea idag. Nånstans där kom jag på mig själv... jag hade gjort klart övertramp på min bögströskel. Efter någon timmas städning bytte jag musiken som nu hade växlat till Jonny Cash och Dean Martin.

Skulle vara schysst att ha lite eskilstunsk demomusik tänkte jag. Sen som alltid när man lyssnar på youtube leder de ena till de andra, efter ett tag hade gammal musik från mitten av mina tonår dragits på och ett plötsligt hugg i hjärtat kom. Sex månader har redan gått och det var längesedan jag träffade någon vän. Jag har inte tänkt speciellt mycket på det, men idag brast det. Inte för de jag ovilkorligt alltid kommer älska sålänge mitt hjärta fortfarande har kraft att pumpa nästa slag, Catarina, farsan och morsan och mina två små syskon som inte är så små längre. Den här hugget idag kom för mina vänner.

Den senaste månaden har jag drömt mig tillbaka blickande ut under månsken över Oceanien med en öl i handen eller plaskandes med fötterna i Thailandska bukten tillsammans med nån söt tjej. De nätterna på barnhemmet med Birgit på rissäckarna med 3-in-one kaffe från gasolkörlet eller liftades igenom landsvägarna i burma-gränsladets landsbyggt på en traktor.

Idag slog det mig att de minnerna jag har från sensommar nätter med mina vänner i Mälarbaden eller de endlösa antal kvällarna vi spenderade lyssnades på Reagge i min båt och drack estländskvodka och allt annat vi har gjort vi hunnit gjort värdesätter jag lika som de underbara minnerna jag fått med mig de senaste sex månaderna. Tro mig, ni är anledningen till att jag haft ett sånförbannat underbart liv, farsan har rätt! det enda man kan bli rik på är vänner. Kommer hem för en kall pilsner i båten i sommar, har bara lite problem jag måste ro i land först. Älskar er, ni vet vilka ni är! Saknar er.

Ännu en film som jag kan uttrycka mitt indre med.

2009-02-01T13:16:00.000-08:00

Jag har senaste månaden tyckt det var underbart att få uttrycka mitt indre med små film snuttar. När jag idag stod och diskade på jobbet slog det mig att den här filmsnutten identiferar jag mest med hela jävla Norge-perioden.

ENJOY!

Hakunamattata

2009-01-29T11:53:00.000-08:00

Kom precis hem från jobbet, imorgon börjar jag relativt sent så tog mig veckans välförtjänta grogg, efter nästan 18 dagars arbete i rad. Brödet jag håller på bakar ska snart in och gräddas i ungen och den veden jag lyckades sno med mig påvägen värmer ivarjefall upp mig någon timma till. Men Bob Marley förgyller som alltid stämningen här i min lilla träkoja i Levanger.

Så vart ska jag börja? Kännas om jag kommit till någon punkt i mitt liv där jag inser att om man ska låta omständigheterna kontrollera ditt liv så har man ingen kontroll över sitt eget liv, så låter karucellen snurra sitt spel, sen får jag göra de val som står i min makt och mer än så kan jag inte göra. Så jag orkar inte längre vara orolig och stressad. Allt kraschlandade väl ungefär igår, sen har det väl bara blivit värre och värre. Birgits fot, suck nu när hon (vi?) hade kämpat oss i snart sju veckor, började äntiligen saker ljusa, allt gick enligt planen och infektionen avtog. Nån stans där började jag få upp hoppet igen, jag gnuggade händer till alla pengar som skulle sparas, började räkna dagarna tills jag var LÅNGT borta härifårn Babylon. Igår gjordes vad som skulle vara den sista stora operationen, sen med lite tid skulle allt läka, foten skulle skulle bli 100%, solen skulle skina var än vi gick o små fåglar skulle sjunga varje morgon på våran trappuppfart. Maten och vinet skulle smaka godare än någonsin, doften av nybryggt kaffe skulle sprida sig i hela byn o äventyren och friheten låg bara runt hörnet, dit vi veckan efter dansade oss till flygplatsen. Ohhh var borta i lyckans land sålänge vi behagande.

Men operationen gick käpp rätt åt helvete. Som jag förstod det så blev den inte ens genomförd och nu får man vara en bra jävla optemist för att hoppas på att hon behåller benet. Fick besked bara för någon timma sedan att hon ska flyttas till Oslo imorgon, där landets bästa läkar-team, det vill säga hennes farbor och hanns grabbar ska göra ett helhjärta försök att få ihopp spillrorna av det som återstår utav hennes ben. Så nu är det bra jävla spännande ska jag lova dig.

Om det inte var nog så fortsätter jag och gnälla nu! Förbannade jävla okomersiella instutioner tar en sånförbannad jävla tid!!!, det har nu gått mer än en månad sedan jag sökte ett norskt personnummer så jag kan få in mina arbetade timmar in på kontot jag inte kan registerera för man måste ha norskt personnummer. Eftersom de inte är ett komersiellt intresse verkar de ta allt för lång tid för dem att köra mig igenom en algoritm, slå in mig i ett databas, för att sedan få ut ett personnummer och sen skicka hit det. Inte ens de faktum att de kan få ut några kompiösa mängder skatt på mig verkar locka de kommunisterna att bemöda sig den otroligt ”kämpejobbiga” uppdraget. Hur de här påverkar mig?, jadu mina kontater jag hade börjar ta slut, dels för att jag fått gett ekonomiska bidrag till min rumskompis o dels att de är förbannat dyrt för mina svensk tjänade plånbok att bo här, sen som grädden på moset fyller Birgit 20 år och de är fy och skam att jag inte ens har råd att ge mig svårt skadade flickvän en present för facist-eliten glocalnet för debiterar med två nollor för mycket.

OM nu inte de här var nog? Så trodde jag att jobbfaktumet var spikat o klart, bara att räkna pengarna som skulle trilla in på kontot så verkar de som dagiset jag jobbar på inte behöva speciellt mkt de kommande veckorna vilket resulterar att jag får förlita mig på mitt ”ringa-när-de-är-ont-om-folk-servetrisjobb”. Vilket kom precis lägligt nu intill min rumskompis sticker till Spanien o jag sitter på hela hyran och att låna pengar strider emot min stolthet.

Sen är det förbannat kallt och spriten är dyr. FAN!

Hahahahaha! Jaja, hakunamattata! Såtillbaka från mitt gnällande. Ja man kan se det på den positiva sidan också. Det är trots allt en fot, inte en rygg eller nacke. Kallt är det ju bara för att jag är försnål för att slå på elementet och jag har fått otroligt många timmar för att fortfarande vara arbetslös o tur är ju att de prioriterar sjukvård istället för folkbokföringsregisteret. Sen doften av nybakat bröd, även fast den bara finns där för att spara pengar väldigt hemtrevlig. Oh även att man får ta en del skit på jobben från gälliga ungar så är det värt eller gäster på resturangen, som idag. När en av de lite busigare ungarna kom fram o kramade mig o sa ”Jag är så glad att du kom till barnahagen” eller när man ser de små krabaterna skratta. När man får dricks eller en klapp på på axeln för ett ”otroligt bra jobb”. Oh de där med pengarna löser sig, spendear mycket mer pengar på cigarreter än mat, så de är ju ett aktivt val jag sjävgör o även om jag är lite knaper ibland så bor jag i ett land där dryga 42% går till socialt skydd, så svälta ihjäl gör jag inte o lågkonjukturer kommer med jämna mellan rum, tur är ju det! Annars skulle inflationen stiga såpass att min besparing inte var värt något. De där med foten? Jadu, en mycket lärorik fas i livet, som har utvecklat mig och Birgit ljusår i mogenhet. Det finns en poäng i det hon säger, "mina drömmar finns i huvudet, inte i benet"

Varjedag på jobbet är 20 lediga äventyrsdagar i Indien.

2009-01-25T12:48:00.000-08:00

Inte ett skit händer, det märks, förlorat 2 /3 av mina bloggläsare. Kan säga att det var längesedan livet var såhär ointressant. Jobb, jobb och jobb... Fungerar relativt bra, har till och med börjat fått sagt nej på ett av jobben eftersom timmarna krockar med varandra.

Det är väl inte platsen är väl inte platsen som är ointressant. Det är människorna!, det förvånar mig faktiskt hur människor lever såna karraktärslösa liv. Vad det jobbar med skiter jag i... Men är det verkligen så roligt att kolla på TV att att man spenderar större delen av sitt liv framför det? Jag hittar ingen passion hos människor, ingen gnista och det är väl det som stör mig mest, efter en månad har jag fortfarande inte hittat någon person jag kan identifera mig med, utan folk tycks mest att jag är en smula galen när jag berättar om de senaste sex månaderna... Men om de inte reser, har ointressanta jobb, inga intressen och ingen passion för något, kan någon berätta vad fan gör ”normala” människor om dagarna? Vad jobbar de emot? Hur fan ska de egentligen fungera när jag en dag ska ”settle down”? , mitt liv är som en cyckel, om den inte har fart så tappar den balansen. Det har jag märk nu. Men såfort jag kom på iden att åka på nån månads resa fick jag tillbaka gnistan! Oh nu sitter jag o kollar flygbiljetter varje kväll o gnider händerna när jag räknar hur mycket jag kommer spara ihopp innan jag åker, för då har jag en tröst, ”Varjedag på jobbet är 20 lediga äventyrs dagar i Indien”.

Målet avklarat?

2009-01-24T04:54:00.000-08:00

Fick som väntat inte fast anställig på resturangen, men fick extra, helg + vikariat. Så om jag komplenterar det med dagisvikariatet får jag ganska många timmar.

En vecka har gått sedan jag var på arbetsinterjuv och jag har redan jobbat 52 timmar den här veckan. Så ska vi säga att att målet med att få jobb innan januari lyckades?

Ljuset i tunneln

2009-01-21T10:45:00.000-08:00

Nu har jag äntligen börjat sett ljus i tunneln igen! Jag ivarjefall fått lite jobb, dagiset behöver assistans och det verkar finnas gott om arbete, o finns de något mer chill jobb? Ja, förutom min f.d. karriär som kranchafför, än att stå o kolla små krabater som leker? Kanske säga åt dem att inte äta snö, eller bygga lite med lego? Inget jag tänker göra en karriär utav, men verkligen lättförtjänta pengar för en syssla som är någolunda... Ivarjefall temporärt, halvrolig. Sen finns det en distinkt skillnad mellan bumriska och skandinaviska barn. Tyvärr!

Annars har det inte hänt mkt sen sist jag skrev, kommer nog inte hända något speciellt om de inte rör sig om jobb eller Birgits fot. Det har väl bara hänt en sak som kan vara värd att skriva om, var att jag fick besked i förrgår om att min flatemate ska åka till Spanien och jobba i tre månader. Vilket gör att jag står för hela hyran under de här tre månaderna, vilket kan vara lite surt. Men förhoppingsvis kanske Birgit är i ett sånt pass bra skick inom någon månad att hon kan flytta in?

Efter bara fem dagars arbete har jag börjat snegla lite på att åka iväg på semster, bara i några månader då. Mitt dagdrömmande gör mig allt för frestad, kanske Jamacia, cuba eller Indien? Vem vet, tänkte börja lägga undan lite pengar så får vi se om till Mars kanske? För att sedan återvända till mitt Norska HQ aka MMS (Min magnefika soffplätt)

Nja, lite arbetande ivarejfall .

2009-01-18T13:20:00.000-08:00

Som jag skrev tidiagere så känner jag att ”verkligehetens” gravitation drar mig ner mer och mer, det gör det verkligen och den suger ut hela livsginastan på köpet. Det kan man till och med se på min blogg, från att gått från en entusiatitsk ultrasubjektiv gonzojuralistiksblogg till någon objektiv jävla vecko-resumé.

Fick gå på yttligare en interjuv på serviötrsjobbet, det ville att jag skulle ta två prövodagar som jag nu jobbat klart, skulle egentligen få besked idag. Men det vill köra en till prövodag på Fredag, så jag vet faktiskt inte hur nöjda det var med mig. Kan vara lite tankspridd, det är kanske inte såbra ifall man har tjugo bord fulla att hålla reda på. Sen det här med servicemind, nja... vettefan, kan bära emot lite ibland att ursäkta sig innan man plockar bort någon annans disk. Men jag har gjort så gott jag kan, duger inte det så finns det väl ingen idé att gråta över spilld mjölk.

Var på yttligare en arbetsinterjuv angående ett vikarejobb iförrgår, fick vikarejobbet och imorgon ska jag rycka in, ska ut o latja med ungarna på ”blue base” Får se hur det går.

Year 2k8

2009-01-16T06:26:00.001-08:00

Fortfarande arbetslös

2009-01-15T16:06:00.001-08:00

Mitt och Birgits nyårslöfte var att göra det bästa utav situationen, kan bara prata för mig själv, men jag tycker det gått hyffsat. Naturligvis skulle jag kunna febrilt sökt jobb varje vaken sekund parallent med nån självutvecklings audiobook om positivttänkande. Men veckan har gått och jag har advancerat min jobbsökingsteknik från massmail till traditionella dör-till-dörr-cv-knackandet. 115 jobb sökta på mindre än en vecka, så hoppas nu förihelvete att de går försig. För jag vet snart inte längre skilladen på in eller ut, natt eller dag och dygsryttemen är något olidigt uppknullad.

Hitils har jag hunnit med en arbetsinterjuv som servitör på en semi-aristoraktisk resturang. Men det var en del sökande på det jobbet så det är fortfarnade osäkert på ifall jobbet nu skulle bli mitt. Imorgon har jag en interjuv till angåendet ett vikariat på ett större dagis. Något av de här jobben intresserar ju mig i inte något brutalt, men i den i den förbannade smeten av finanskris kan jag inte vara allt för selektiv. Jag kämpar trots allt emot alla andra white trash-bottenskrap o slåss blodiga strider att få tag på ett jobb. Om jag ska nå mitt mål att komma upp till 200 000 SEK innan 2010 så måste jag ut på arbetsmarknaden såfort som möjligt. Desutom börjar jag få ont om cashflow snart och jag vill inte bryta min personliga pakt om aldrig någonsin behöva ta emot nått form av bidrag från staten.

Bye the way, Birgits fot? Det går som planerat, den läker som de hade hoppas. Men dock kan de inte ge besked förens i Mars ifall hon får behålla den. Var o hälsade på henne igår, hon var piggare än någonsin, så nu har jag börjat hållit i tummarna igen.

Aja... Vänliga hälsningar, en arbetslös invandrare.

The Art of Corporate Mind Control

2009-01-13T07:06:00.000-08:00

Fotograf efterlyses! Var, när och hur togs bilden?

2009-01-12T17:04:00.001-08:00

Namnlöst.

2009-01-11T07:11:00.000-08:00

Efter ha spenderat såmycket som fem nätter på sjukhuset den här gången var det dags för miljöbyte, tog tåget hem till Levanger där jag nu förtillfället hyr min magnifika soffplätt. Inte mycket har hänt sen dess, och det kan ni ställa in er på att de inte kommer göra på ett bra tag framöver, tyvärrr. Än sålänge är jobbläget fortfande i lä, men idag tog jag nya krafter och skrev klart det sista på mitt CV. Även om jag bara har gått nån promenad idag så har jag ändå vart ganska aktiv. Fick hela 104 jobb sökta idag, det tog nästan nio timmar menmed tanke på min utlovade deadline att ha ett jobb innan månadens slut måste jag ligga i som innehelvete. Har planen målet att försöka fixa 200 000kr innan 2010, vilket i teorin kan hålla mig resande i elva år ifall jag håller samma budget som förra resan, ja förutsatt att jag vill resa så länge(?)

Birgits fot verkar gå läka som den ska, om hon nu klarar infektionen så tror vi att det kommer att lösas inom ett år.

Som sagt, kommer nog bli ganska tråkig läsning här på bloggen framöver. Dock så börjar jag mitt nya hemliga 30-veckorsprojekt nu på måndag, så kanske blir lite blogging om det när jag fått snurr på det.

Är det förresten någon som är intresserad att dela en lägenhet med mig i Norge?, kraven är att du ska vara öppensinnad, liberal, motiverad och ha respekt för en uns privatliv. Träffad?, ja? du mer än välkommen.

Hårt arbete, blodad tand och tillbaka.

2009-01-06T12:14:00.000-08:00

Jag känner snöflingornas dryga piskandes i andsikte när jag långsamt går igenom den upplysta avenyn. Jag hör klockans sekundvisare taktfasta ekande medans jag känner hur ”verklighetens” gravitation blir allt tyngre och tyngre och hur min så förr friska själv har blivit infekterad utav spetälska. Jag försöker tänka mig tillbaka till när jag för inte sålänge sedan satt på min egen fantasis axlar och varje beslut fattades med bara någon sekunds betänke tid och vidtogs med omedelbar åtgärd.

Jag försöker möta de förbipasserandes blick med ett leende, men jag ser bara tomma hyptnotiserade ögon som anser att jag borde ta en stadig dos neuroleptika och göra som alla andra, gå och identifera dig med någon av karaktärena i en TV-serie eller läsa om Caroline Gynnings nya cry-out om varför hon den här gången gjorde slut på riktigt med Fadde.

De senaste kontohistoriken använde jag för att skriva mitt sparkontos domedags- profetia. När jag väl lyckas somna vaknar jag så snart upp av Birgits smärtkvidande och den goda beskedet om att Birgits operation gick relativt bra och att hon nu har hela 50% chans att få behålla benet jämnadesut när jag igår fick reda på att hon har lyckats fått en asiatisk infektion som vid tänkbart senario kan ha döden som utgång.

Men livet är bara en lång lektion, synd bara att verkligenheten ger provet först och undervisningen sen.

(Kan finnas spår av överdramatisering i ovanstående text)

Gott nytt år till er alla!

2009-01-02T09:53:00.000-08:00

2k8, viljet jävla år. Wow, har svårt att fatta att det bara har gått ett år sedan förra nyår. Nu sitter jag här medans 2009 tar fart och vi ska snurra ett var till. Tvåtusenåtta satte sina spår i mig, utan att jag märkte om det blev jag succistivt mer och mer en hippie o nu känns det som tåget redan har gått och det finns väl inte såmycket jag kan göra än sitta och njuta av resan. Måste ha vara en biprodukt av nya perspektiv, blodad tand på riktig frihet och en längre period utan att behöva vara omringad jantelags-allierade samt touch av upptrappad babylonsjuka.

Tanken att behöva gå och rengöra traverser o skrapa färg en tredjedel av sitt liv för att konsumera saker som verkligen betyder något här i livet som, HDTV, 8-megapixel, 5.1 surround-system och leva livet ut på avbetalingar... Lockar inte lika mycket längre som förr, det är inte så att jag är lat, jag sätter bara mer värde på min tid nuförtiden.

Måste klura ut det där på något förnuligt sätt... För det där fungerar inte i längden, inte med vetskapen om allt som finns en 15 timmars flygresa ifrån än. Det är inte så att jag ogillar sverige.

Skulle jättegärna börja studera på universitet, om det inte vore för att jag måste låna på mig ett x antal hundra tusen o påsåvis är beroende att börja betala tillbaka lånet, vilket i sin tur är beroende av en kontrunielig inkomstkälla. Som även i sintur därefter betyder att jag är fast. För saker du äger, slutar med att de äger dig efter ett tag.

Jag står i gränslandet nu, jag kan ju välja att etablera mig nu. Men då vet jag ju hur det slutar, jag köper trygheten emot min firhet. Oh, en vaker dag inser jag att jag mitt liv har passerat förbi analogiskt med väldigt låg amplitud, men o andra sidan.. Tryggt och friktionsfritt.

Sen sitta med nån random whitetrash som försöker helt religöst övertyga mig om DEN RIKTIGA HEMLIGEHETEN bakom nätpoker eller utväxlingen på en gammal impela. Nästa fas är när kärringen min får 40-årskrisen och slänger ut mig o börjar ta yoga kurser. Därefter uppleva peaken med livet, när jag står på skitpassion o snackar om fjols väder i apotekskön. Du fattar galoppen, det är ingen path för en drömmare, äventyrare eller utforskare.

Det finns väl två alternativ jag har justnu när jag inte tänker speciellt långsiktigt, ett är att jobba arslet av mig medans Birgit repar sitt ben så vi kan resa ett par år, kontra starta en DOT.com- business registera hemsidan på en postbox och kolla mailen lite då och då, så jag kan äventyra, drömma och utforska tills jag inte orkar mera.

Hursomhälst, Birgits fot? Igelkotten är större en någonsin i magen, skadan var mer kritiskt än vi trott det som har hänt är att det vägrar växa ihopp igen, så delar av köttet har dött. Vilket tvingar några av landets bästa doktorer att trasplantera en muskel respektive ett ben från höften för hoppas att det skall växa ihopp nu. Men det säger sig självt att det är en stor operation, runt tolv timmar och mycket gan gå fel. Ifall blodcircukaltionen intte fungerar som den skall, eller något annat vägrar att fungra finns det inte såmycket att göra. Då blir min kärste en liten cyborg med ett hightech metallben, men jag har naturligvis gjort klart för henne att hon måste välja, att ha två ben eller tandställning, både och fungerar inte. Skämt och sido, jag har varit väldigt orolig för Birgit, mina tankar har fokuseras hundra procent på henne sen det hände, men ifall det värsta händer. Måste vi göra det bästa av situationen och se det postivit, det var ju trots allt bara ett ben. Det hade kunna varit nacken, eller ryggen. Jag hoppas in till det sista att allt kommer gå som planerat.

Har även fått en temporär lägenhet, jag delar med Birgits systers pojkvän. Så bokostaden är realativt låg, men eftersom det här kommer ta upp till ett år tänkte jag skaffa mig något mindre temporärt när birgit kommer från sjukhuset.

Kjempe flott, en arbetslös invandre med en invalid till sin käreste.

2008-12-29T16:07:00.000-08:00

Oönskad storlek på målgruppsspektrumet har nu gjort att jag måste reducera min konstnärliga frihet eftersom en del fördomsfulla makthavare har också funnit nöjet med att läsa min blogg. Feg eller konflikträdd, kalla det vad ni vill. Funderar på att överväga att sätta lösenord, men det får bli senare.

Vitkigaste utav allt! : Hur är det med Birgits ben? Även om hon är uppvaktad av sjukvård i världsklass är det fortfarande ingen som har full kontroll på de två infektionerna som drabbat hennes ben. Operation efter operation, tunga doser utav antibiotika och smärtstillande hoppas vi göra situationen bättre. Men vi vägrar att vara pesimitiska, benet kommer att bli bra.

Birgit har feber, men är fortfarande pigg med tanke på omständigheterna. Hon blev insläng på karaktän i ett par dagar medans jag var i Sverige för att se till ifall hon lyckas smugglat med sig någon ny farlig bakterikultur, men det tyckdes vara grönt. Hon blev förflyttad till ett mer utröstat sjukhus i Thronheim. Hon kommer göra en/flera operation /er till, där det skall byta ut metalletablisimanget som stabiliserar hennes fot, eftersom de inte har några skruvar som passar till Malaysiansk standard.

Nåväl vad hände i Sverige, hur kom jag till Norge? Efter den grymt dryga flygingen var jag ivarjefall framme i Sverige sent på kvällen. Landade i min varmaste outfit, shjorts och tshirt. Vilket inte var speciellt värmade, så farsan som hämtade mig uppe på Arlanda bukrade upp lite gammla vinterkläder. Det blev väl en öl eller två med farsan, sen somnade jag i den grymt underbart sköna MJUKA sängen. Dagen efter hookade jag upp med kusinen min, Andreas. Skönt och se den gammle golvläggaren, blev en schysst återförening (läs prolog). Där även kompisgänget hookade upp, dagen rullade på och sen blev det julafton som började hemma hos Mormor.

Mormor var riktigt glad att få hem mig igen. Skrek rakt ut i telefonen när jag berättade att jag tänkte fira jul med henne. Julafton kom...

Någontans i min halvruttinerade liv visste jag att de skulle bli en minnesvärd julafton när klockan var strax efter lunch och jag var inne på fjärde grogg. Det blev det också. Minst sagt minnesvärt, Familjeintrig med stort F. Som slutade med att farbror fick ta sig hem till västervik tre på natten... Men vad som hände får stå för dem. Julafton var ivarjefall för min del halvmysigt och även om de som hände hände, det fanns ivarjefall underhållsvärde att hämta som aktiv åskådare.

Dagen efter mötts jag upp av min kusin igen. Sen blir den dagen morgon, oh jag tar en fika av en gammal vän Osku. Skönt att höra att någon lyckas fixat upp sig, när man bara pumpas med full dåliga nyheter om arbetslöshet , finanskris och krognotor större än plånboken. Faktiskt ganska surt att höra hur de hade gått för mina gammla kompisar medans jag körde hakunamattata längst ekvatorn.

Farsan erbjöd sig att åtas sig uppdraget att skjussa upp mig till Trhonheim, vilket jag alltid kommer att tacka honom för. En tvåhundra mils färd för honom, och han ville inte ens ha bensinpengar i gengäld, men iofs så ville ha likväl som jag hinna ta tiden att prata ut innan jag stack iväg på nya äventyr.

Vi tog oss ivarjefall till Norge, fem på morgonen ringde jag på Birgits föräldrar med alla mina egendommar med mig, en väska med kläder, ett visa kort och 20-kilos rissäck. Arbetslös invandrare, som farsan så gärna kallade mig.

Birgits föräldrar tog väl hand om mig. Dagen efter träffade jag Birgit när hon hade permition från sjukhuset, stötte på hennes vänner likväl. Men inte fan hade jag en suck att försöka hänga med deras orkantempo på hyperventilerade norska.

Följde med Birgit ner på sjukhuset när permitionen var över... Imorse blev hon förflyttad till Trhonheims sjukhus för en liten större operation, eftersom jag inte fick plats i ambulansen drog jag med tåget upp för att hälsa på henne. Det blev en 1,5 timmas tågfärd, förbannat dyrt. Nåväl, de visste jag ju också innan jag flyttade hit.

Eftersom de inte fanns några övernattninsmöjligheter på sjukhuset och alla på cougesurfing var upptagna med nyårsfirande sitter jag nu på tåget hem till Brigits mor i Lavanger.

Imorgon skall jag få en nyckel till Birgits syrras pojkväns lägenhet, han erbjöds sig (glatt?) att köra lite flatshearing med mig tills Birgit blir frisk nog att flytta hem så vi kan splitta en lägenhet.

Så vad gör jag? Vet inte riktigt än, att vi ska ut såfort vi är redo är en självklarhet. Om det blir afrika, asien, europa, syd/central amerika eller nordpolen vet vi inte än. Men vi åker dit äventyren finns.

Ifall att leva i en by i norra Norge blir allt för outhärdligt finns min hemliga backup-plan att jag ska vänta ut hennes ben i Sydafrika och försöka få ett jobb där nere. Eller köpa en förfallen eka och ro till spaninen, kanske till och med svetsa ihopp en stålkub och fylla den med pingisbollar sen sjösätta den och lägga mig i idee och se vart jag vaknar upp i vår. Annars skulle jag kunna försöka förtrolla en marsipantomte och flyga till brattislavia.

Men men... Som ni vet finns ju spår av flexibilitet i min personlighet, så blir inte allt för förvånade ifall de inte går som jag tänker. Men sälja min själ till et företag för några månader måste jag ivarjefall, för nu börjar pengarna ticka på ganska friskt. När ett cigarett paket är två resdagsbudgeter.

Tog mig upp till Norge.

2008-12-28T14:33:00.000-08:00

Tog mig upp till Norge, bloggpost kommer så strax.

Reclaim your mind

2008-12-25T07:17:00.000-08:00

Eskilstuna

2008-12-22T15:31:00.000-08:00

Efter ha varit i fem olika länder på 24 timmar är jag ganska utmattad, jag har ett kollosalt jetlag. Men nu är jag ivarjefall hemma i Eskilstuna. Vet inte hur länge jag kommer vara kvar i Sverige, men som situationen ser ut nu är jag kvar ivarjefall några dagar till innan jag flyttar till Norge där Birgit nu trofast sitter och väntar på mig.

Slutet av början på slutet

2008-12-21T02:20:00.000-08:00

En bild säger mer än tusen ord.

Jag har alltid påstått att det är sann kärlek när du dejtar en tjej med tandställning.. Men detjtar man en tjej i rullstol är sann förälskelse.

Sos international satte oss på flyget hem. Just nu sitter jag på Kuala Lumpurs flygplats och väntar på incheckingen till thaiairways, naturligvis business class också.

Ganska lång resa faktiskt, men nu är jag ivarjefall påväg hem.

30 mil ambulans från Penang till Kuala Lumpur
Flyg: Kuala Lumpur till Bangkok
Flyg: Bangkok till Köpenhamn
Flyg: Köpenhamn till Trondheim (Birigit tar ambulansen från flyget till sjukhuset)
Flyg: Jag flyger vidare från Trondheim till Oslso
Flyg: Oslo till stockolm.
Bil: Stockholm eskilstuna.

Nu ångrar jag att jag spolade ner mina thailändska sömntabletter.

Början på slutet

2008-12-19T23:52:00.000-08:00

When you lose, don't lose the lesson.

2008-12-19T23:33:00.000-08:00

Varjegång jag kommer på en Briljant idé slutar den i trubel.

Tycker ganska synd om Andreas som reste tvärs över jorden för att träffa oss, men när han hade kommit halvvägs var han tvungen att stanna i tyskland i två veckor eftersom PAD hade occuperat bangkoks flygplats, sen när han väl tar sig hit slänger han på sig en feber och förkylinga, efter ha spenderat ett par dagar i phuket lyckas han desutom missa tågen ner hit till Malayisa. När han väl har träffat oss, skadar Birgit sig dagen efter så SOS international behöver flyga oss hem.

Lunchtid gick vi längst kusten, väskorna var packade och vi var påväg på nya äventyr. Vart vi skulle efter färfajn visste vi inte. Men kustlinen hade en liten halvmeters mur och bakom den döljde sig ett tre meter stup eftersom tidvattnet låg ganska grunt, sen två meter ifrån muren gick en liten strand ut till vattnet. Efter den två meter långa tranden så tillsynes ut att ganska exposinell fördjuping. Slängde av min väska på ryggen, stoppade passet på murkanten... ”Nej jag ska hoppa, men man måste hoppa med 100% övertygelse”.

Efter ha disskuterat min teori om hur man skulle hoppa slängde jag mig väskan... ”100%... hundra jävla procent”... Tog sats och slängde mig i ut för stupet, vet inte om de var för att jag verkligen var övertygad att jag skulle klara de som jag klarade det, men de var verkade inte vara några problem. Fick inte ens en skroma och har gjort grymt mycket farligare akrobatiska konster förr.

Birgit ville ju förstås inte vara sämre.... Men när jag trampade vatten och kollade upp på henne förklarade jag, ”100%... hundra fucking 100%.” ”Did you saw Matrix? Remember when Neo have to believe when he´s jumping?!” Brigit tvekade inte, tar stats. “Don´t fucking forget the 100%”… Men innan hon han hoppa kom det fram en lokalbo, “No, don’t jump. Bad bad... Jump over there insted.”

Jajaja, sa Birigit. Sen tog hon sats och hoppade, men herregud? Vad var de för jävla efterblivet hopp? De var inte ens 2%. Jag plaskar fortfarande i vattenet, Birgit kommer upp paniksalgen. ”I BROKE MY LEG!!!”, jaja.. Hon stukade de väl eller nått tänkte jag. ”NO IM NOT KIDDING IT’S FUCKING OFF”. Rent rutinmässigt reser jag mig upp vattet och då ser jag blodet i vattenet. Suck. Men när jag kom lite närmar såg jag igenom de halvklara vattenet att det var på allvar, såg halvt penpipan, blotet och att foten var ruggit missplaserat. Då fattade jag nu jävlar är de på riktigt.

Hon hade vattennivån låg upp till midjan på henne, så jag drog tag i henne under armarna och slet upp henne så försiktigt jag kunde upp till de två meter långa sanden. Det var till och med allvarliga än jag trodde, foten låg helt missplaserad, ungefär 45 graders vilken. Benpipan stack ut approxomativt 5-7 cemtimeter. Det viktigaste i den här sistuationen var att hålla henne lugn, stoppa blödningen och få hit medicinsk assistans.

Birgit låg på rygg och kollade upp i himmelen, jag satte mig försöktigt över henne och fösökte blocka hennes synvinkel så gott jag kunde, det var av högst vikt att hon inte fick se såret. Jag berättade att det var en ganska allvarlig skada och att inte under några omstänidgheter fick kolla på såret.

Nu börjar folk runt om kring samlas, killen som avrådde oss att hoppa stod och halvskrek ”What did i say? What did i say?” Hehe, dumt javisst, men att ge henne en moralisk uppsmiskning var väl inte högst prioriterat just nu. Frågade någon av de tiotal åskadare ifall de har ringt ambulans, den var påväg. Men det var traffikstocking så det skulle ta ivarjefall trettio minuter.

Upphåll Birigit psykiskt, jag började skämta med henne ”Förhelvete Birgit, sa jag inte 100%?! Hahaha”. Hon tog det jävligt bra och höll sig lugn, men det var då någon skrek nått som fick mig att började oroa mig på riktig. ”YOU HAVE TO MOVE HERE CLOSER TO THE WALL, TIMEWATER, TIMEWATER!”.

Adde samt killen som hade varnat Birigit kom ner, Adde tog mitt värdebälte och knät det runt hennes ben standigt, för att inte hon skulle förlora förmycke blod. Men nu var vi tvugna och flytta henne kanske fem meter, vet inte vilka.. Kommer inte ihåg men det komer en bumt med lokalbor, och greppade tag i henne. Samt jag, det har var nog den äckligaste delen i allt, mednas vi var tvunga lyfta henne fick jag ta ett ben med ena handen, samt hålla i hennes 90 graderstinglande ben för att inte vikten från benet skulle slita loss den tunna köttsmlamsan som höll fast benet från att inte trippa av foten.

Flyttade henne lite närmare muren för att vinna tid innan tidvattnet skulle komma, hur som helst. Upprepade vi samma proccedur. Jag frågade om det var okej att vi tog bilder på såret, vilket hon inssisterade på. Så Adde tog fram sin mobiltelefon och började pålåta, sedan täckte vi över foten med en handduk. (Allt detta medans jag psykoligiskt uppehåll Birigit. Hade nog 29 minuters ögonkontakt av de totala 30 minuterna vi var där).

Men här är en sak som förvånar mig, en av åskadarna hade tagit sig ner till våran strand från den höga muren, tog upp sin kamera.. Han försökte föbrilt få oss att att snurra upp handuken vi lindat in foten i så han kunde ta en bild med sin kamera, nåväl nån gräns får de väl finnas.

Ambulansen kom, slände ner en bår och kom ner. Pulade in henne penpipa in i såret,och slängde på bandarse samt nån träanläggning som skulle stödja foten. Sedan var det dags att flyta upp henne båren. Kommer ihåg att jag lutar mig över Birgit yttligare ”You can SCREEEM, but not move!” Haha, fick även en skratt där. (Ni som inte förstår, läser mer av bloggen så fattar ni skämtet).

Vi hjälptes åt att få henne över muren, in i ambulansen som den här gången satte på sirener. Jag trodde vi var i säkerhet... Frågade ifall de kunde ge henne något smärtstillande, men det var inte befogade med de administrativa rättigheterna eftersom det var volutärsarbetare. Suck, satte upp handen på handtaget som man håller i sig på, så flyker skiten av. Shit, det verkade som äventyret inte är slut riktigt än. In på, generall hospital. Det statligt ägda sjukhuset. Det gjorde lite x-rays, sedan lades hon upp väntrummet. Efter två timmars väntan, vad som kändes som en evighet. Kom slutligen doktorn, växlade några ord sedan försvann de en timma till. Birgit gjorde en konstantering som jag försökte ignorera, för varje timma som går minskas chanserna att få tillbaka benet på plats. Av hennes bleka ansikte och de blod som låg på britsen fattade jag även att hon förlorade ganska mycket blod. Men hon fick åtminstående smärtstillande.

Tillslut kommer doktorn som berättade att till mig att väntelistan är lång och att hon inte var prioriteterad, men han kunde flytta oss till en privat klinik för att få det att gå fortare. Tog beslutet, att flytta henne till en privat klink. Birigit nickade väl lite, men hon var ju inte direkt i sinna sinnes fulla bruk. Hur som helst, en halvtimma senare kom ÄNTLIGTGEN räddningen.

Ser en hel patrul av sjukskörskor vandra in med hastiga och bestämda steg. ”BIRGIT SKARSTIEN!”. Yes... Men fortfarnde visste jag inte om försäkringensbolaget skulle vara lika glada som jag att jag flyttade henne till en privat klink, men det fick kvitta förtillfället. Den tio minuter långa siren ambulans färden tog oss till en mycket mer välorganiserat sjukhus. Men idioterna på generall hospital hade vägrat att ge ut X-raysen, så det var vi tvungana att ta om, även där förlorade vi ivarjefall en timma. Men nu kom den mindre goda nyheten, det ville ha 15 000 Riggits (33 000 SEK) i deposition innan de började någon typ av behandling. Det var mer än vad som satt på mitt eller andreas konto. Men det var kris situation, så jag lyckades kontakta mina föräldrar för att berätta att det var en akutsituation och att jag skulle behöva låna lite pengar tillsvidare.

Ungefär en timma senare satt det 30 000kr på mitt konto och har aldrig varit lika glad när jag hörde ljudet av kvittoskrivaren började mata ut kivttot.Sju timmar efter olyckan kunde operationen påbörjas.... Jag och Adde gick och tog en öl medans vi väntade, nu har jag skrivit ytterst övergripande, men efer den här långa emotionella bergodalbanan insisterade jag på addes påstående att det var den godaste ölen vi någonsin druckigt. En öl senare beger vi oss till sjukhuset, stötte på doktorn påvägen hem.

Inte helt förvånade så var det ett av det värsta fallen han hade haft på sin 13 åriga karriär, det var en 2,5 timmars operation varav 75 liter rengöringsmedel samt okänd mängd blod fick användas. Men förhoppingsvis skulle hon repa sig innom ett par månader om allt gick som det skulle, men förståss finns det en viss risk för infektion.

Nåväl mycket, mycket och exremt mycket mer har hänt... Men nu fick ni åtminstående en lite överblick, fortsätter och uppdeterar.

Flyger till Norge på söndag (21 December)

2008-12-18T08:47:00.001-08:00

Situationen blev så pass kritiskt att vi blir tvungna att avbryta resan. (tillfälligt). Arbertar intestivt med all byrokrati och med att sällskapa Birigit, så skrivet en detaljerad bloggpost när stormen lugnar sig.

Som det ser nu så går försäkringsbolaget in och betalar våran hemresa på Söndag. Vi får ta ett halvår att reparera Birgit innan vi kan ge oss ut igen. Men vi hoppas på att vara back on track i Maj igen.

Kommer att hälsa på Sverige i ett par dagar i mellandagarna, men schemat kommer vara sprängfyllt, så ta det inte personligen om jag inte har tid att böska dig. Tiden kommer dedikeras med att hälsa på mina två småsystrar, samt lite vad min farsa skulle kalla "sedvanligt supande" med familjen.

Tusen tack till alla hundratals personer som hjälpt till. Speciellt Morsan, farsan, Adde och Håkan.

En metaforisk animering utav "olyckan"

2008-12-18T01:00:00.000-08:00

Medans jag jobbar med att få arsle ur vagnen och skriva blogginlägget ni alla väntar på, skickar jag upp en video som beskriver på ett ungefär hur "olyckan" utspelade sig.

Medans ni väntar på nästa bloggpost, kan ni åta er underhållingen att gissa vem som är vem?

Birgits lilla skroma skapade problematik. To be continue

2008-12-16T03:13:00.000-08:00

Vi hanterade sitatuationen bra, men när ni får höra hur dum idéen var i nästa inlägg kommer ni förstå varför vi lyckades skratta! Skriver ett inlägg imorgon.

Birigt har gjort en operation, hoppingvis kommer hon kunna gå "normalt" om tre månader.

Men ett och ett halvt ben och utan smärtstillande lyckas Birigit fortfarande hålla humöret uppe, idioti eller extrem självdistans?

Birigit slutar aldrig att fåvåna mig, vi hade till och med kul i den här situationen.

Voluntersambulanspersonalen... Suck

Jadu, Birigit vet ju hur man bryter benet ivarjefall

En stadig horsemacka senare

Hare Krishna, Hare hare!!!

2008-12-13T08:10:00.000-08:00

Malayisa, Malaysia, Malaysia....

Malayisa, Malayisa, Malyisa. Vad fan händer? Impulsivitet, kreativitet och ett äventyrlystet ungt skandinaviskt par... Ett par dagar sedan satt vi på barnhemmsrummet i Mae Ho-ho, ett stenkast ifrån Burma och insåg att våra dagar kvar innan vi måste lämna landet kunde räknas på en hand. Vi måste ut landet och det jävligt snabbt.

Våra planer att åka in till Burma förstördes när vi insåg att de var förstort projekt och förlite tid. Så vårat enda budget alternativ var egentligen att bege oss söder ut, Malayisa verkade också vara ett relativt coolt land, desutom de första islamska landet jag besökt förtom Sverige då förståss.

Efter hämtat upp mitt pass på Indiska ambassaden i Bangkok, (köpte ett 8 månaders visum där) stack vi till Bangkoks tågstation. Slänge i oss lagom mängd sömntabletter och vaknar upp dryga tio timmar senare i Hat Yai, en av thailands sydligaste städer som gränsar till Malaysia. Meningen var att vi skulle möta upp Adde där, men vi orkade inte eller hade varken tid att vänta en hel dag... Så när jag fortfarande stog lagom flummad på sömntabletterna o konduktören på Hat Yai frågade vart i Malaysia vi skulle, pekade vi bara på en stad, ”How much?”... 180bath, sex-sju timmar senare var vi framme i ButterWorth. Sedan färjan över till ön, Penang.

Vi hittade en schysst bar och vilade upp oss på, klockan började ticka mot midnatten så vi insåg att vi måste hitta någon stans att sova. Vi freestylade runt lite tills vi slut stödde på två ryssar.... De var ganska intressanta, båda hade liftat från Moskva. De hade vart ute i dryga två år och hade absolut inga pengar, så de sov i olika tempel och hade intressanta kunskaper om hur man liftar med privatflyg, övertalar indosneiska govunörer om att få överstanna sitt visum samt hur man bor gratis.

Eftersom den enda av dem redan hade husrum erbjöd vi den andra att sova i vårat tält, vi skulle bara hitta en lämplig plats att slå upp tältet på, när vi sprang på ett hinduiskt tempel. Frågade snällt ifall vi fick övernatta där, inga problem.

Men vi blev väckta klockan sex, ”Time to worship”, att stutsa runt nån jävla monument med en trumma och dansa tre varvrunt en halv skyltdocka är väl en del av att få husrum gratis.

(All respekt och intresse till dessa människor, men sex på morgon fortfarande full, COME ON)

Tror jag börjar lära mig deras lyrik snart.

” Hare Krishna, Hare Krishna,
Krishna Krishna, Hare Hare
Hare Rama, Hare Rama,
Rama Rama, Hare Hare”

Nåväl, förlåt för ännu ett kort o sammanfattande bloggpost. Men tappat blogglusten liten, sitter på golvet i en hotellreception medans en av de rysska liftarna ockuperat våran säng. Så, tänkte ett kortare inlägg är bättre än inget.

Vart vi ska näst vet jag inte? Tänkte möta upp adde imorgon kväll ifall allt går som det ska, tänkte gå till internationella hamnen imorgon och ragga upp ett jobb på ett skepp till Bangladsh eller Indionesia. Fårse, blir kanske var i Malaysia nån månad.... Aja, det löser sig. Adios amigos!

SNART ska jag jag skriva ett riktigt inlägg, jag lovar.

Malaysia

2008-12-13T02:16:00.000-08:00

Tog 24 timmar med taget, men nu ar jag fan i Malaysia ivarjfall! Har lite roliga historier, ska forsoka fa ner dem pa bloggen senare!

Lite bilder från senaste veckorna

2008-12-10T04:24:00.000-08:00

Ett mindre personligt bloggpost. Senaste tiden.

2008-12-10T04:21:00.000-08:00

Hej, jag belagar att ni bloggläsare har behövt vänta sålänge. Men jag har rest ganska intesivt de senaste två veckorna, sen tappade jag desutom bort min powersupply kabel till datorn. Här i semi-djungel på barnhemmet kan jag välja koppla upp mig med brevduva eller röksignaler till Internet. Hur som hälst är jag nu.

Jag sitter i mitt sovrum i barnhemmet med laptopen på magen, medans Jonny Cash spelas dovt tillsammans med djungel –syssernas sång här på natten. Har gjort mitt barnhems rum ganska mysigt, med sittkuddar och värmade ljus. På kvällarna när barnen har lagt sig spelar jag och Birigt Shack på min laptop eller läser nån roman in till småtimmarna. Hon har till och med fått ovanan att börja sova över här, men det är våran hemlighet. Dässvärre för henne måste hon gå upp klockan fyra på morgonen och smita in till hennes rum, så ingen avslöjar vårat syndande.

Fan, verkligen ledsen att lämna det här byn. .. Alldra mest barnen. Av alla platser på jorden jag befunnit mig på hitils är den här byn, bortsätt från de civila kriget och att alla som bor här är illigala flyktinga, bortsätt från bomberna och skottavlossningarna så är det utan tvekan bästa stället jag vart på i hela mitt liv.

Jag har alltid påstått att jag har varit dålig med barn, men de bevisade sig vara rena rama skitsnacket. Jag har alltid sagt att jag inte gillade dem, men de bevisade sig också vara skitsnack. Faktum är att de bara var en o enhalv månad sedan jag kom har jag kommit dem nära, speciellt mina favoriter. Jag kan iofs inte prata med dem men de behövs inte. Att bli attackerad av åtta småtjejer när de kommer hem från skolan behovs inga ord för att beskriva vad de känner, jag kämpar in till de sista att försöka ge dem lika mycket uppmärksamhet. Vet inte vem som kommer bli mest ledsen dem eller jag när vi lämnar dem på Tisdag. Men en sak är säkert, även om jag lämnar byn kommer den alltid finnas kvar hos mig.

Tror faktiskt majoriteten av byborna faktiskt aldrig sätt en vit person innan vi kom och de är absolut inte främlingsförjätnliga, även om vi inte kan prata med dem pågrund av de lingvistiska problematiken. Men när vi kommer gåendes längst grusvägen och skolgårdens förskolerelever springer ut för och pekar och skriker KALUWA, KALUWA , KALUWA!!!! Vilket jag fått berättat för mig bytder en vit person. Behövs inte mycket verbal kommunicering.

Livet galloperar inte så snabbt i byn som stressen glömde. Vaknar upp när Birigit kommer in och bombarderar rummet, sen går vi igenom bostadsområdet av bambo bungalows, kokonöttsträd, bannanträd, buffalows, fält, bergsutsikter, soldatposter.. Ner till älven som agerar gräns mellan thailand och burma, till vårat lilla hang-out, ett träd som sträcker sig ut över älven och fungerar som stapel till ”bambobron”, nå rättare sagt de två bamboo pinnarna som man får balaserar sig över till Burma. Vi sitter på vår gren o dinglar med fötterna över älven o tittar på byborna som tvättar sina kläder i älven, eller skrattar åt djungelaporna till barnsom hoppar som galningar från trädets gren ner till älven... När solen steker på lite väl blir de kanske dags för ett dopp? Slänger på lite shampoo i håret o hoppar de två-tre meter höga hoppet ner i älven. Är man lite smart så hoppar man i med kläderna på så får man dom tvättade på samma gång. Simmar de två sekunder långa simdestansen till Burma, njuter några sekunder som illegal immegrant.... Klättar upp i trädet igen, avnjuter en banan till frukost av bananklasen man haffat åt sig på vägen till älven. Morgonens motionering är klar, tillbaka till barnhemmet. Haffar åt sig en roller o börjar måla nån timma, samtigt som man fjantar runt men barnen som terroriserar dig medans du står o målar.... Drar en snabbkaffe från kaffepannan över gasolriggen, tillbaka... Dansar runt lite med ungarna till en öronbedövande ljulskiva, upp till mitt rum, ingen. Birigt kommer förståss någon kvart senare, drar på nån jazzplatta från laptopen o drar ett eller två parti shack innan vi läser tills vi somnar. Birigt väcker mig nån hon kommer hem från sin tjänst som voluntärengelsk föreskolelärare på thailskolan brevid, mig. Gärna med en kaffekopp o vi upprepar samma procudur om och om igen, dagarna smiter på gratis och friktionsfritt mellan varandra. Därför klassar jag denna by som högts beroendeframkallande. Vi har faktiskt talat de senaste dagarna pratat om vi kanske borde kolla upp om vi ska köpa en bungalow till nästa sommar ifall vi återvänder. Vi får våran egen bongalow byggd för mellan 7-12 tusen kronor, kanske vi borde flytta hit? (Är seriös)

Nåväl, vad har hänt? Jag och Birigt smackade på oss nattbussen tillbaka till Bangkok för två veckor sedan, slockande efter konsumerat sömntabbletterna som sjukhuset gav oss som en present, när vi Birigt frågade efter dem eftersom vi skulle köra nattbussen. Tillbaka i BKK var vi ivarjfall dagen efter, De blev ganska hårt i bangkok. Har en del fyllehistorer av högt berättar värde, men med tanke på min ”sponsorer” väljer jag nu att hålla dem för mig själv, kan ivarjefall säga så mycket som att jag inte spytt en enda gång undermina nästan fyra månader långa tripp av alkohol. Men den här två veckors semestern lyckades jag göra de tre gånger. Träffade morsan, bla bla bla bla....

Birigit for tillbaka till barnhemmet och jag följde med till Ko Somet. Morsan erbjöd mig en bungalow, men av ren princip vägrade jag att nån skall behöva betala 600bath (110kr) för husrum i sydostasien, så jag delade till mig att jag fick slå upp tältet på stranden.

Så hur kändes det att träffa morsan igen? Jodå, det var ganska emotionellt laddat, men vi fick väl aldrig riktigt tillfälle att pratas vid påriktigt, var mest en småbabbel om mat och husrum... Önskar faktiskt att jag fick ta en kväll med bara morsan, sitta på en strad och prata påriktigt över ett par öl.

Lämnade morsan efter ett par dagar, åkte tillbaka till barnhemmet med nattbussen, blev attackerad av de små ynglingarna. Stannade några dagar till på barnhemmet, sen... Drog jag tillbaka till bangkok eftersom jag måste lämna ladet den 15e. Så vi tänkte börja resa söder ut mot Malaysia imorgon, där ska jag även träffa Andres. Min gammla klasskompis som väntar på mig i Södra thailand.

Så! Hursomhelst, jag vet att den här bloggposten blev ganska ytlig. Men Jag ska skriva mer subjektivt och detaljerat senare, jag lovar. Måste bara komma i bloggingmood igen!

Tack till alla som ger mig feedback, de ger mig motivation att fortsätta skriva!

Situationen kan bli valdigt spannande

2008-11-29T00:42:00.000-08:00

"Police on Friday officially ordered protesters out of Suvarnabhumi airport - or "otherwise law enforcement officers will carry out appropriate and necessary measures to solve the situation." But PAD leaders sneered at that and a request from a senior person to leave, claiming they will "fight to the death" against the police."

Fortfarande kvar i Bangkok, fortillfallet sovande hos mina tva prostituerade vanner (gratis). Maste vanta tills mandag da ambasaderna oppnar, maste skaffa visum till diverse lander. Kan faktiskt bli riktigt intressant hur de "slutiga stiderna" eskalerar. Men sjalv ar jag langt ifran demostrationerna och kanner faktiskt inte av sa speciellt mycket av spanningen som finns.

UPPDATERING:

Tog mig tillbaka till barnhemmet utan nagra som helst problem. Har funnit en ny kabel till laptopen, ska sa snart som moljligt gora en ny bloggpost. Befinner mig 500km fran oroligheterna

P.S.

Har tagit bort restriktionerna pa vem som far kommentera, sa nu ar de fritt fram att kommentera for alla.

Ar det jag som dras till skiten eller ar det skiten som dras till mig?

2008-11-27T21:35:00.000-08:00

Reseinformation Thailand (Svenska ambasadens hemsida)

Lokalt undantagstillstånd infört - kvällen BKK-tid 27 nov

Både den internationella flygplatsen Suvarnabhumi och den gamla flygplatsen Don Muang är fortsatt stängda på grund av ockupation av demonstranter. På torsdagen den 27 november införde regeringen ett lokalt undantagstillstånd som riktas mot de båda flygplatserna för att få bort demonstranterna för att kunna återuppta verksamheten. Polis är beordrad att initiera förhandlingar med demonstranterna och om det är resultatlöst, handgripligen förflytta demonstranterna från flygplatsen.

Ambassaden vill därför fortsatt uppmana resenärer att undvika större folksamlingar och demonstrationsområdena. Detta gäller särskilt områdena vid den internationella flygplatsen Suvarnabhumi, den gamla flygplatsen Don Muang, vid parlamentsbyggnaden, Government House, Makkawan bridge och Sanam Luang. Man bör dock vara uppmärksam på att demonstrationer kan förekomma även vid andra offentliga byggnader. Viktigare samhällsfunktioner fungerar dock fortsatt normalt i huvudstaden och med undantag för demonstrationsområdena så är läget för närvarande lugnt i övriga Bangkok.
Enligt ambassadens uppgifter har de flesta av de 2-3000 passagerarna som vistades i avgångshallen på Suvarnabhumi under gårdagsdygnet lämnat hallen och finns på olika hotell i Bangkok-området.

De resenärer som inte har kunnat lämna Bangkok från Suvarnabhumi flygpplats kan få viss hjälp med ackommodering via thailändska turistmyndighterna. Detta mot uppvisande av flygbiljett med datum gällande från den 25 november och framåt. För mer information kontakta Tourism Intelligence Unit and Crisis Management Centre (TIC): +66(0)2 652 83 13, +66(0)2 253 55 00, +66(0)2 253 88 44För de vars visum går ut har ambassaden fått försäkringar från Immigration att man inte kommer att vidta några åtgärder om man kan visa upp flygbiljett som visar att man skulle ha flugit nu under den aktuella krisen.

Bedömningen för närvarande är att passagerare tills vidare bör avvakta med att ta sig ut till flygplatsen tills de fått bekräftelse från sina flygbolag att trafiken återupptagits. Resenärer uppmanas att i första hand ta kontakt med sitt flygbolag eller sin researrangör.
Det är fortsatt oklart när Bangkoks flygplatser åter kan öppnas.
I och med att demonstranterna har lyckats stänga ner Don Mungs flygplats så fungerar ingen av Bangkoks två stora flygplatser, dvs det går inte att åka inrkes- eller utrikesflyg till Bangkok. Den närmaste flygplatsen som fortfarande uppges kunna ta emot vissa passagerarplan är militärflygplatsen U-Tapao i närheten av Pattaya, drygt 150km sydost om Bangkok. Viss begränsad inrikestrafik går även från denna flygplats.

Suck, fortfarnde bara en snabbpost har. Detta demostration har gjort att min van Adde fran strangnas sitter fast i München i varjefall minst tolvdagar, morsans kurs i thailand ar installd.

Men jag maste fortfarande vanta i bangkok fram tills Mandag eftersom jag har diverse ambasadarenden att utratta. Vilket ar mindre rolig huvudstad att vara strandsatt i nar de ryktas om att militara ingrepp kanske maste paborjas. Men kommer bli valdigt spannade att se hur sitationen eskalerar. Lyckades ivarjefall timea att vara pa bangkok under bade oktober demostrationen och nu kapningen av flygplatserna.

Nar jag far tillgang till min laptop skriver jag ett langre bloggpost.

Lever fortfarande

2008-11-26T07:15:00.000-08:00

Fortfarande i liv, ar nagon timma ifran oroligheterna. Men min kompis som skulle flyga imorgon (27e) kommer bli forsenad. Skriver mer detaljerat senare.

Back in bangkok

2008-11-23T02:33:00.000-08:00

Gastronomen som bangade

2008-11-21T00:31:00.000-08:00

Business as usual

2008-11-21T00:18:00.001-08:00

Jag blir mer och mer involverad i barnhems projeketet, tycker till och med att det är lite synd jag bara har tre veckors tid kvar innan jag måste lämna thailand, känns overkligt att jag har varit i Thailand snart tre månader.

Inte mycket har hänt dock förutom att vi försöker starta lite community projects. Jag lär ut Engelska till ambisösa studenter på kvällarna, men det kan vara lite klurigt eftersom nivån på deras engelska är så låg och jag kan varken prata Karen eller Thai. Men försöker göra workshops där dem skriver brev med dem per hand och med hjälp av min dator, sedan går jag tillsammans igenom med dem och ger dem feedback, tänkte att där får jag både in, grammatik, tal, staving och skrift. Sedan försöker jag ge dem läxor, glosor oc små uppsatser.

Vi tänkte även försöka få sponsorskap till att köpa ett projektor så vi kan starta en gratis bybio i kyrkan varje helg. Anledning varför jag och Birgit försöker göra community projects är för att inte skapa segrition mellan barnen och bynborna. Det andra större barnhemmet har gjort det misstaget, byborna hatar barnhemmet, barnen och personalen. Kan iofs förstå dem när byborna lever i bamboohyttor och barnhemmet bygger en swimingpool. Annars så fungerar de som vanligt här, jag har mitt målar-grävar projekt och Birgithåller i Engelsk lektionerna på förskolan, på eftermiddagarna jobbar hon på skriva, komma på och applicera regler här + lite annat random pappersarbete.

Barnhemmet justnu har en skratterande budget efter Birgit har kollat igenom budgeten insåg hon att femton barn + två personal har femtusen bath per månad, vilket är ungefär 1000kr. Detta ska tecka, skolböcker, kläder, medicin, elektrisitet, transportering, mat och levande m.m. för femton barn. Hon isåg att ifall vi inte hade gått in med finasiellsupport denna månad skulle barnhemmet just nu vart pank. Ganska intressant hur en 1,5 miljons baths byggnad bedrivs på 5000 bath per månad.

Birgit blev biten av en av de förbannade hundjävlarna som terroriserar hela Thailand, så nu fick hon både stelkramp och rabiesvaccination. Jag tog också en stelkramps vaccination, den andra sprutan kan jag tar jag nästa månad (min infektion efter stampat på en spik). Men Birgit har ett problem, med tanke på att både jag och BirgitMÅSTE lämna Thailand absolut senast dem 15e dec, annars blir vi bötfällda. Men Birgit har sin sista vaccination den 18e, grattis! Iofs kan vi ta den i Burma likväl men vågar vi chansa att ta en rabiesvaccination i ett ett av världens minst utvecklade länder, där regimen spenderar 0,5% av den totala BNP på utbildning och sjukvård med den skrämmande faktorn att 12% populationen lider utav HIV/AIDS.

Börjar komma in i livsstilen, tänker inte ens längre på obekvämligheter så som att vi sover på golvet, men saknar fortfarande den västerländska matkulturen, speciellt idag när efterrätten var stekt råtta som ungarna hade fångat i deras egen råttfälla.

Känns verkligen att du lever när du i en brännheta solen slänger upp tummen längst väggrenen för att komma in till den ”större byn” oh en gammal pickup stannar fulllastat med thaisoldatar, du lutar dig tillbaka på flaket, svishar igenom bananodlingar, risfält, bergsutsikter, en gamml heliktopter plattform o.s.v.... Soldeternas söta små M16 och hagelpump lutandes mot deras axlar gör kännslan så mycket mer autentisk, de påminner dig om att du faktiskt är i mitten av en kringzon.

Vilket även påminner mig om den marddrömssitatuionen vi hade här om dagen när jag och Birgit stod och lagade mat. PAAANG... Birgit vänder sig om till mig och jag säger, ”Shit thats was really close?” sekunden efter, PAAANG PAAANG PAAAAAAAANG PAAANG. - ”The fighting really close the border now” – sa Birigt. Vi hade inte haft någon närmare eftertanke vad vi skulle göra ifall byn faktiskt blev attakerad, men en sekund efter beslutade vi oss för att ha barnen runtspringades i mörket ifall vi skulle bli attakerade var en dum idé, så jag sprang runt och letade efter alla barnen och försökte sammla dem i mittbyggnaden. Hittar marjoriteten av ungarna lekandes i byggnaden närmast vägen, halvskrek på dem att de skulle gå ner till mitten byggnaden. Men vill inte skapa panik, så försökte att inte stressa förmycket. Men när ungarna sprang till hyllorna för att hämta sina skolböcker eftersom de trodde att vi skulle träna Engelska började tålamodet tyna iväg. Började halvgapa att de skulle gå ner omgående till byggnaden, men eftersom jag inte kan prata Karen förstod det inte. De fortsatte leta efter böckerna i halvpanik och undrade förmodligen varför jag var sån nazist som skrek på dem. Samlar dem i mittbyggnaden och börjar räkna dem. Shit, två saknades, springer upp igen. Ser två av dem fortfarande leta efter sina skolböcker, ville att de skulle gå undan. Men till slut fick jag in dem i mittenbyggnaden och kunde räkna att alla femton var där.

Men Birgit agerade bra, för att inte skrämma upp barnen allt förmycket såg jag att de satt med gittaren och sjung när jag kom tillbaka. Det var ingen fara, inget hände och efter en stund insåg vi att de var ”lugnt”. Ibland vill jag bara banka huvudet ivägen, när en av Karenska personalen säger ”Ohh pababloo is worried? Hohoh, Woooried?” Oh försökte övertala mig att de var barn som lekte med fyvärkerier, jo tjena...

En av sakerna jag vill applicera som en runtin är att ha nån form träning, kanske bara ett ord där alla barnen vet exakt vart de ska gå och vad som är på gång så man inte behöver leta rätt på alla barnen och uppfinna hjulet på nytt ifall katastrofen skulle komma.

Nåväl vi börjar våran resa till Bangkok imorgon, liftar till Phophera imorgon kväll. Tältar på bussationen, tar första pickuptaxin till Mae Sot. Sen från Mae Sot tar vi långfärdsbussen in till Bangkok.

På återsende, Linus S.

P.S.

Vill passa på att tacka min huvudsponsor, mormor. Hon gav mig trots hennes låga pension, 2000kr i respengar i julklapp, innan jag begav mig från Sverige sponsrade hon mig med 1000kr, desutom rådgav hon mig att åka till sydostasien, det gör henne till min finasiella huvudsponosor och mest aukturiserade reserådgivare.

Får desutom lite ågren att resa upp de 3000kr eftersom jag vet att jag kan underhålla valfritt barn här på barnhemmet med skola, läraböcker, medicin, kläder, mat, husrum och elektricitet för mer än tio år. (Försök supa med gott samvete efter den vetskapen!)

Eftersom jag börjar bli pank så måste jag även infomerera såhär iförhand att jag inte har någon möjlighet att handla julklappar till nära och kära. Men om ni mailar er adress lovar jag att skicka ett julkort.

Om du är intresserad utav att skaffa ett fadderbarn här på barnhemmet, tveka inte att maila för att få mer information.

Meala Camp

2008-11-16T00:38:00.001-08:00

Sjukhuset och Mae La Camp

2008-11-16T00:19:00.001-08:00

Reslusten börjar tyna iväg, ivarjefall har det kännts så det senaste veckorna. Har tappat tålamodet och kulturchocken har lagt sig. Men min teori tyder på att det är för att jag sviktat från att vart halvsjuk till halvfrisk det senaste två veckorna. Sår som blivit infekterade gör att jag haltar och sen har jag umgåts med Birigt tjugofyra timmar om dygnet i en månad, så det kan knäcka även den bästa. Men har blivit bättre, min halvförkyling och halvfeber börjar tyna iväg. Men har fotfarande en riktigt smärtfull infektion på högra hälen som jag äter antibiotika för som bryter ner reskvalitén. Men jag misstänker att den reslutster och humöret återupptar såfort mina fysiska besvär har lagt sig.

Lördag kväll och jag ligger på gästhuset i Mae Sot igen, så tar mig tid att skriva om de två obloggade dagarna.

I Torsdags, tror bestämt det var runt lunch, knackar Birigit på dörren och väcker mig, hade inte somnat förens klockan 07.00 den dagen, efter en veckans golvsovande på ett kristet barnhem ville jag bara bryta ihopp och skrika i huvudkudden. Jag vet att det är ganska löjligt, men Birigt har alltid ett över-pitchat bull-mormors-optimisms tonfall när hon pratar, skrattar i varje mening,om inte de är nog så säger hon, WOW, GREAT, AWESOME i varjemening och är absolut inte rädd för att kombinera ett hurtigt uppmutrar –Gunde-Svan-kroppspråk till det. Så när man vaknar upp nyvaken på golvet o stapplar upp o gör sitt bästa för att balansera ut vikten på alla infektioner man samlat på sig, kan man inte annat än undra vart fan hon får all energi ifrån? Missförstå mig inte, Birigt är en helt underbar tjej men ibland när man vaknar upp och ens indre organ känns som de är i samma kategori som Totta Näslunds eller grabbarna från Rolling Stones vill jag bara ta några minuter i tysnad innan jag kommer igång.

Tydligen hade prästens polare som skulle skjussa in oss till grannbyn missuppfattat ”We will call you when we´re done”, så han stod redan utanför och väntade. Fick som hastigast ruffla in lite underkläder och nödvändigheter i min lilla väska, sen skjussade han in oss på scootern. Men redan här började tålamodsträningen för dagen, prästens polare som Birigt hade dealat till sig att skjussa in oss för bensinpengar skulle nu ha tvåhundra bath, vilket är ungefär femdubbla bensinpris.

Vi hittar en pickup-taxi som tar oss in till Mae Sot från byn. Dagens andra tålamodsträning. Att han körde i gångfart ett bra tag irreterade väl lite men rekordet för den här taxiresan var när han stannade. VI tänkte inte mer på det, men efter tio minuter får Birigt syn på han. Hah, han satt o chillade med sin polare på en altan, men efter dryga tio minuter var vi påväg igen.

I brist på annat att göra synar jag igenom mina infektioner på fötterna, hittade en bamsing. Den som hade verkt det senaste fem dagarna, det var en infektion mitt på hälen, tror det var från när jag klev på en spik men den gick aldrig igenom huden så det var en indre infefektion under den tjocka huden, såg ut som ett blå märke, ja fast med var istället för blod. Birigt, hälsansväktare, ivarjefall när det kommer till andre än henne själv beordade mig att gå till sjukhuset. Men det är ett halvt projekt i sig själv så skulle se ifall jag kunde lösa det på nått sätt, tar fram en säkerhets nål och börjar elda på den. Efter ha försökt tryckt hål på infektionen men misslyckas får Birigt testa. Plasch, sprutar lite var på flaket. Aja, vi får väl gå till sjukhuset ivarjefall.

Vi hoppar av precis utanför Mae Sot Generall Hospital. Efter ha pratat och blivit skickat till olika personer, fått lite lappar o bla bla bla, satt jag och väntade i väntrummet. Måste erkänna att det var lite pinsamt att gå till sjukhuset för en liten infektion i hälen. Satt i väntrummet och funderade på om jag skulle köpa en skalpell o låta Birigt göra operationen men när jag på allvar funderade på ifall jag skulle använda ketamin eller ether som narkos (apoteken har inga konsumtions restriktioner här i thailand), hann verkligeheten ikapp och jag insåg att de kanske bara skulle göra mer onytta än nytta.

En syster kollar ett ögonblick på det och skriver ut dicloxacillin (antibiotika) och Paracetamol (smärtstillande). Fick jag order om att gå till akutmottagingen. Akutmottagningen var fullsmockad, var väl inte direkt speciellt bra stämmning där och var ännu mer generad över att sitta som enda vit där och gnälla om en häl. En syster ber mig att sitta ner några minuter i väntrummet för det var upptagna. Oj nått fruktansvärt allvarligt hade hänt, folk grät i väntrummet. Ambulansen var parkerad precis utanför, folk personalen sprang omkring i koaset. Sen kommer sjuksköterskan fram till mig igen .”We are a bit beuzyy right now, we are doing CPR. You have to wait a few minutes, okey?” Kan inte hjälpa det men jag och Birigt börjar skratta rakt ut. Rasdiskrimminering så uppenbart? Väntrummet är fullt av lidande människor, sen kommer sjuksköterskan uppvandrande på tå och ursäktar att att de inte kan ta kolla på min infekterade häl eftersom de försöker fåigång ett hjärtstillestånd? Men när jag inser att den gråtande kvinnan brevid mig förmodligen är annhörig, fick jag ågren för min skrattattack. När jag hör morsans hysteriska skrik eka igenom hela akutmottagningen beslutar jag mig för att jag kanske borde komma tillbaka imorgon, men precis när jag och Birigt var påväg att resa oss upp, vilket var ungefär fem minuter senare kommer sjuksköterskan fram o säger att att de kan ta emot mig nu. Aja, går in och lägger mig på en säng. De frågar lite frågor, frågar hur de tycker att de ska göra? Men jag orkar inte dividera, så säger bara ”Ähh!!, chop chop cut cut”. De kollar på mig lite fundersamt... ”Turn around”. Shit, kanske inte skulle vart så kaxig?

Jag ligger där på magen i sängen o foten på en metallbrist. Kommer en av systrana fram till mig, ”you can SCREEEEAAAMMM, but not move”. Vad det gjorde med min fot vet jag faktiskt inte, men jag vet att de gjorde jäävligt ont.

Semi-operationen, samt två dagars rengöring, tio dagars antibiotika och tio dagars smärtstillande, kostade lite strax under 100kr så brydde mig inte ens om att ängna en tanke att kontakta mitt resförsäkringsbolag. Men jag var tvungen att komma tillbaka varje dag att rengöra såret, men tar de på en klinik närmare barnhemmet.

Efter spenderat mer än vecka på ett kristet barnhem tror jag till och med IOGT:s ordförande skulle döda för en flaska vin och nu tvingar de på mig tio dagars antibotika. Men det kom ivarjefall i en läglig period när jag jobbar på barnhemmet.

Jag brukar håll lägsta kvalité när jag väljer hotell, men nu tog vi ett litet finare. Dels eftersom jag ville ha en resoabel säng och en dusch och dels för att klockan tickade på och orkade hoppa runt på en fot i mörkret och leta hotell. Men när jag räknar om det i svenska pengar, var det elva kroner dyrare än det gästhuset jag brukar sova på i Mae Sot. Hah, ibland måste man skämma bort sig.

Eftersom det här skulle vara våran egentliga enda kväll för oss själva utan att behöva ta hänsyn till kristna värderingar beslutade jag mig för att börja med antibiotikan följade dag, så vi kunde ta den här kvällen på hotellet och dricka lite.

Det jag mest hade saknat var en dusch och en säng, men duschen var ett fiasko, men lyckades ta mig igenom dusch-sessionen nästan utan sköldskador. Men det blev översvämning i badrummet eftersom det var stopp i avloppsbrunnen. Birgits tur att använda duschen, så tar dödtiden till att hoppa runt på ett ben i Mae Sot och hitta en foodcourt och en vinöppnare, efter en dryg halvtimma och massa misslyckade försök att hitta en vinöppnare ger jag upp, köper lite pepsi, is och chips. Går till nattmarknaden o tar två takawaymatdosor, min veckas långa fantiseraingar om att kanske få en stek till helgen blev i besvikelse en låda med stek ris och kyckling.

Birigit var lite nerstämd, hon hade fått hemlängtan. Men jag häller upp två rom o pepsi, ohh vi ligger i sängen och pratar ett bra tag. Rom, en öl, en rom en rom... Oj. Heh, nu började ivarjefall jag smoothna till. Vi pratar djupare och djupare, hon berättar om sin familjesituation, om hennes översnälla ensamstående pappa som ängnar timmtal åt att sammla in pengar till välgörenhetsprojekt, ordförarende för en välgörenhetsorganisation för att supporta tredje världen, men ÄNDÅ behöver sitta själv på julafton, trots att han gör tillsynes rätt.

Jag försöker alltid så gott jag kan vara den vännen jag alltid önskat att jag hade, men ibland är det lite svårt. Heh, fick två ganska feta insikter när jag kom på mig stå pissandes utför hotellförstret på fjärde våningen och pratandes över axeln till Birigt som låg i sängen, ”You know what? I just think your father needs to go to Las Vegas to take some coke and fuck some bitches”. Iniskt nummer #1: Det finns allt för många skandiaviska män som måste lära sig konsten att dra en linje I sanden. Insikt nummer # 2: min personlighet kan stundvis svår att katogorisera.

Eftersom vi inte hittade vinöppnare sprang Birigt ner till reciptionen o hämtade en sax, efter en halvtimmas försök o få upp fanskapet lyckades jag knäcka flaskhalsen, så hittade en liten glipa att få ut vinet på.

Jag vaknar upp med en outhärdlig smärta i foten dagen efter, hoppar på en fot över till skrivbordet där antibotikan och smärtstillandet låg, tog min medicin och hoppade tillbaka in i sängen igen för det var något obeskrivligt skönt att få sova i en säng igen, men hinner knappt somna om förens Birigt kliver upp och jag inser att isenpåsen jag glömde på nattduksbordet hade smält, oh naturligtvis av alla dokument i hela världen lyckas förstöra mitt pass. Förstöra är väl fel ord men åtminstående gjort alla stämplar oläsbara .GODMORGON LINUS! Vilket gör att jag måste åka till ambasaden för att införskaffa ett nytt visum. (var ändå i ett skamlöst dåligt skick)

Birigt tar sig över till Burmas landsgräs här i Mae Sot för att uppdatera sitt visa. Kliver upp senare än planerat, tar mig själv till sjukhuset igen för att få min infektion rengjord. Men idag får jag ta en nummerlapp som alla andra, så efter en timmas väntande kom jag på att jag råkat slängt mitt kvitto som bevisade att jag betalat den här dagens rengöring. Så ringer Birigit, hon så hon fick ta sig hotellet o leta igenom sopptunnan efter mitt kvitto, en halvtimma senare var hon där. Fick min infektion rengjord, fyfhelvete vilken smärta. Men sjuksköterskan var helt osypatisk o skakade på huvudet när jag skrek av smärta.

En av huvudanledningarna förutom min och Birigits Visa-run var att illigalt smuggla in oss på flykingförläggningen Maela Camp jag tidigare pratade om. Vi tog pickupp taxi de åtta milen utanför Mae Sot som kampet låg på, för att möta upp Birigis kontakter. En av personalens på barnhemmets pojkvän som även är barnbarn till Karen Nation Unions ledare. Planen var att vi skulle över natta två nätter på flyktingkampet. VI kliver av den timmas långa taxituren. Eftersom vi förmodligen skulle bli bötfälda ifall Thaimilitären arresterade oss inne på kampet ber jag birigit gömma mina pengar (man måste ha tillstånd för att vistas på området). Thaiböter är ganska intressant, inofficiellt fungerar det som så att du blir bötfäld på den summan du har på dig, så jag gav mina 7000bath till birigt att stoppa i BHn o hade kvar 1500 Bath i fickan som lockbete. Vi fick bo en politiskt insatt yngre kille som jobbade som lärare på bibelskolan. De lagade mat åt och vi en väldigt intressant historisk lektion om hur den etniska gruppen Karen har blivit förtryckt i över sextio år. En annan indisik voluntärsarbetare joinade upp vårt sällskap och vi hade en otorolig intressant disskution i deras bamboo hytta.

Vaknade upp runt åtta taget imorse, flytkingarna som vi bodde oss skulle gå till marknaden för att handla livsmedel, men vi kunde inte följa med eftersom de hade säkerhetskontroller. Jag tror två skadiavier utan UN uniform kan väcka uppmärksamhet bland 80 000 burmiska flytkingar. Mitt förslag att vi skulle köpa muslimaska burkor och gå undercover röstades ner? Vi åt frukost och senare lagade indien mat åt oss på traditionellt sätt, måste säga att jag ätit godare mat faktiskt. Men det var oerhört gästvänligt av honom att laga mat i timtal för oss.

Vi gick en guidad tur igenom området av Birigts kontakt. Meningen var att jag skulle stanna även inatt, men med tanke på att jag måste cyckla till burma för att uppdatera min visa ville jag inte stressa, så åkte hem redan idag. Birigit stannade kvar där, även fast jag gillar Birigt så kan de vara skönt att ha ett par timmar för sig själv.

Det finns såmycket mer att berätta om Meala Camp och min övernattning där, men jag har redan skrivit fyra sidor och tänkte gå och lägga mig nu, annars blir det minst fem till innan jag är klar. Så får avrunda det, postar lite bilider senare så kan ni använda eran fantasi, men de var verkligen en intressant och ögon öppnande erfarenhet.

Sticker tillbaka till barnhemmet imorgon, så kommer inte ha tillgång till internet förens helgen. Men skall åka till Bangkok för att göra lite diplomatiska ärenden, möta upp en klasskompis (Adde) från gymnasiet som ansluter mitt och Birigts resande, desutom kommer morsan ner eftersom hon ska gå på en kurs. Adde kommer persis lagom till min medicinkur är över, så blir nog några schyssta fyllehistorer på våran kickoff i bangkok. På återsende.

2008-11-13T05:19:00.000-08:00

En kortare informell bloggpost

2008-11-13T04:51:00.001-08:00

Informell bloggpost.

En vecka har redan passerat, börjar hitta min plats här på barnhemmet. Till en början hade jag väl tänkt ägna fokus åt det mer praktiska delanara och låta mig medvetet bygga en liten distans mellan mig och barnen, men det gick väl inte som planerat. Barnen, speciellt flickorna älskar mig. Heh, har svårt att säga att inte smälter mitt hjärta också. Jag har hand om den minsta gruppen med barn tre gånger i veckan och tränar engelska, mitt huvudprojekt är att lära dem alfabetet. Wow, det lär sig verkligen fort. Annars är det väl jävligt chill här eftersom barnen går i skolan på dagarna så kan jag gå upp i stort sätt när jag vill. Har lite projektet jag jobbar med, håller på målar om flickhuset och sen ska jag gräva en ränna till ”toaletten” m.m. Ungarna, kallar mig Pahabloo, vilket är ett Karenskt namn som betyder, på frittöversatt svenska ” Den går till främmande platser”.

Maten är god men ibland lite enformig. Men betydligt roligare att laga mat på deras mer traditionella sätt, kommer ihåg första dagen när det tog mig 45 minuter att få upp en brasa jag kunde koka kaffe på, från och med nu använder jag gasoltuben för att koka mitt kaffe. Byn som barnhemmet är plaserad i består till 99% av Karaner, väldigt primitiv by på än sådär 100 personer. Deras hus är handbyggda bamboohus, de är vad jag vill kalla intressanta... Känns som nån har vridigt tillbaka tiden ett par hundra år. Lever väldigt enkelt här, ibland lite för enkelt för min smak. Tillexempel sover jag på ett kakelgolv med en strå-baboomatta som liggunderlag, jag duschar i en brunn, ni fattar galoppen. Men jag trivs och önskar att jag kunde stanna lite lite längre, ivarjefall ett par månader till.

Kan berätta mer om barnehemmet någon annan bloggpost, jag låter bilderna tala för sig själva.
Nått annat nämnvärt som har hänt? Mjo, en liten notis är att jag använt min charm som vanligt och hyptotiserat en ung dam, vars namn är Birigt. Hon var ämnad att åka hem till Norge igen efter sina tre månader på barnhemmet, vilket skulle bli i mitten av december. Men med hjälp av ett par telefonsamtal sköt hon upp sin operation och flygbiljett till Maj för att dedikera de närmaste sex och en halv månaderna att resa runt med mig i Asien. Var ett ganska roligt telefonsamtal att lyssna på när hon ringde sin mor och berättade att hon skulle komma hem lite senare, ens isådär sex och en halvmånader senare.

För att gå in på allvar, hur säkert är det egentligen att jobba ett stenkast ifrån Burma på ett illigalt barnhem? Jag kan se Burma ifrån mitt fönster, ibland har jag svårt att fatta att det magnifika landskap jag ser dikteras av världens mest nu-levanade militiära regim. Ska göra mig lite kortfattad om det politiska tumulltet och civila kriget som försigår här. Burma har en massa entiska minjoriteter, Shan, kachin, burman, karen.. med mera ohh dessa minjoriteter lever i små provincer runt omkring i Burma, den central västra gränsen av thailand gräsnar till Karen State och hur den karenska minjoriteten blir förtryckt av Brumas Militärjunta SPDC (som ironiskt nog är en förkortining av State Peace and Devolopment Council) , får mig att nästan tycka judarna på mitten av 1900-talet blev klappade medhårs. Förutom att det slumpmässigt, skjuter demostranter, bränner byar, använder entiska minjoriteter som slavar, våldtar, totarerar så är det djupt involverade i droghandeln av opium, heroin och metafetamin. 2000 ton opium, 200kg rent heroin och dryga miljonen metaamfetaminpiller, producerars årligen i Burma. Bara år 2002 uppskattades de att Burma hade sålt en billjon metaamfetaminpiller.

Även fast Burma kunnat vart ett av världens rikaste länder i dagsläget pågrund av deras naturtillgångar har det sedan 1987 haft en permanent titel på FN:s lista över världens tio minst utvecklade länder. Men jag har en svag misstanke att deras enastående 0,5% av totala BNP går till utbildning och hälsovård är en bidragande faktor. När nobelpris vinnaren i fred Aung Sam Suu Kyi vann vann överlägset i en folkomröstning blev hon inslängd på husarrest har suttit där sedan slutet 1990.

För att förklara vilken nivå landet ligger på, Ne Win,grundare av (Burmiese Socialist Programme Party) en av de högst uppsatta i SPDC hade en en passion för det okullta, svartmagi och astrologi. På den vägen fick han ocklså berättat för sig att hans olycksnummer var nio, så han raderade och ändrade på invånarnas konto, iofs bara på de bank-saldona som inte var delbart på nio. Vilket resulterade i att endlöst många medborgare förlorade sina priviata besparingar. Kan fortsätta hela nätten, men ni fattar ungefär vilken nivå Burma ligger på?

Hälsominstern och generallen Ket Sien sade i ett allmäntutalade 1992: - ”In ten years all Karen will be dead. If you want to see a Karen, you will have to go to a museum in Rangoon”. Och det är ungefär där jag kommer in i bilden. Karen folket har tröttnat på få sina barn och kvinnor mördade, byar uppbrända så det har bilidat civila motsats styrkor för att försvara sina territorium från SPCD. Men naturligvis, finns det med lite hjälp av SPDC finns en uppskilldring mellan karenen, mellan buddistiska DKBA, Democratic Karen Buddihist Army och KNU, Karen National Union. Vem som har renast mjöl i påsen och vad de exakt står för har jag ingen aning, men en sak jag vet är att de slåss som idioter här på nätterna. Vad jag har hört skulle de senaste veckornas djungelkrigande vart väldigit intesivt. DKBA slåss tillsammans med SPDC mot KNU, eftersom KNU har en militärbas på thailändskt territorium verkar de finnas intresse för partena att även slåss på thaisidan också.

Stämningen blir mer och mer intesiv i området jag är på och rykterna säger att stiderna närmar börjar mer och mer närma sig thaigräsen, iofs fortfarande ungefär 5km ifrån var våran by vi befinner oss i nu. Men nu i söndags när jag var i kyrkan gav det utegångsförbud efter klockan åtta och alla lampor skall var släkta innan klockan nio. Men ifall de skulle attackera ett barnhem vet jag inte inte, barnhemmet har tagit emot barn var förlorat sina föräldrar från både DKBA och KNU, DKBA var desutom här och hämtade den överblivina maten ifrån öppningcermonin.
Men när jag ligger på golvet på mitt rum i barnhemmet och försöker sova och hör landminorna sprängas har jag svårt att förstå att på riktigt förstå att nån just dog. Det samma gäller när skottavlossningarna börjar.

Även fast jag hör det varjedag, ser det varjedag är det fortfarande svårt mig att förstå att de är på riktigt. Men tillbaka till frågan, hur säkert är det egentligen? Nåväl, klart det är oroligt, men jag anser det är tillräckligt säkert för att stanna kvar här sålänge man använder common sens.

Bordellet och MaeLa Camp

2008-11-04T09:23:00.000-08:00

Åttiofyra dagar sedan lämnade jag Torshälla, det var en onsdag vill jag minnans, tisdagens utstämpling från stålfabriken var den skönaste utstämplingen i hela mitt liv. Men sedan ett par dagar har jag haft hemlängtan, inte direkt att jag vill hem till iskalla blasket och vitblekta ansikten, men jag vill hem bara för ett par dagar, återförenas med min familj, mina vänner. Maten, ogud maten. Har fantiserat om min egen desginade buffé. Italiensk pizza, köttfärslimpa, morsan tortilinigratäng, fiskpinnar med spänatsås, nygräddad julskinka med mörktbröd, janssons frästelse.. Smörgåstårta. En tolvkubik stor kastrul fylld med potatismos... Färskpotatis, ja POTATIS överhuvdtaget. Har inte ätit varken sig potatis eller druckigt mjölk på mer än 2,5 månad. Oh bäst av allt, ska det serveras tillsammans med KNIV och gaffel.

Nåväl, drömma kan man alltid göra... Anyway, det har faktiskt inte hänt speciellt mycket sedan jag skrev sist. Men jag lider i vanlig ordning av insomina och sitter grubblandes ensam på hotellrummet.

Behövde några dagars civilisation innan jag körde mitt tre veckors pass på barnhemmet. Så åkte ensam in till Mae Sot. ”Behövde” kolla mailen, ta en öl och chilla lite. Så vad hände? Inte mycket, träffade på en Norsk på gästhuset jag bor på. Vi delade på öl och snackade lite om backpacking, inget överdrivet, gick inte allt förväl bra ihop med honom. Men efter ölen var avslutat behövde jag gå till Seven eleven för att köpa nya öl eftersom vi drack upp nån stackares öl som stod i kylen.

Klockan är strax efter midnatt och gatorna ligger tomma... Ingen bra ide egentligen att vandra runt förmycket här på nätterna eftersom Mae Sot är rena ramma vildavästen. Antalet invåndare är omöjligt att säga eftersom majoriteten av folk som bor här illigala flykingar från Burma och Kina utan några ID-handlingar. Staden var en liten skithåla bara för två decenium sedan... Men tack vare smutiga pengar ifrån opium, heroin, metaamfetramin, ädelstenssmuggling, prostition och människosmugglingen från burma har staden växt så det knakar. Hela stadens industirer drivs av grymt underbetala flyktingar som slåss skitjobben... Skitsamma, där vandrar jag i vad som ser ut som en semi-akopyloserad spökstad, halvt om halvt fallfärdiga stora smutisga cementhghus o försöker öveleva vildhundarna som alltid jagar mig vart jag än går. Kommer tillslut fram till Seven Eleven (tio minuters gångväg). Men glömde förstås deras policy om att de inte säljer alkohol efter middnatt. Vandrar vidare, in på lite nattöppna gatukök... Ingen säljer de ölen vi hade snott. Men nästan när jag var hemma igen ser jag en öppning i ett av de cementhöghusen, bara dörren som stod på gavel o skabbigt lysrörslampssken visade att de fortfarande hade öppet.

Kliver in i det lilla rummet, som inte var mycket större än mitt gammla pojkrum i Torshälla. In igenom en stängd dörr kommer krögaren. Beer?, frågar jag. Han skesitkulerar att jag ska följa han igenom dörren. Kliver in i rummet, rummet var i samma storleksordning, med typisk thailändsk inreding. Lysrörsupplyst rum, smutsigt kackelgolv, skitiga betongväggar målade i grått... Färgklada plaststolar, som omringar de rektanulära ostabila träborden. Går till kylen, tar mina två öl och betalar.. Nått kvitto har jag aldrig tidigare fått o de skulle de inte bli nån ändring på den här gången.

Rummet hade få gäster, tre kvinnliga burmiska mer eller mindre trasiga yngre kvinnor, förmodligen runt 25 årsåldren som satt i sällskap tillsammans med en halvtrasig kille i senare tjogoårsåldern. När jag precis var påväg att ge mig av, roppar snubben på mig. ”SIT DOWN WITH OSS” på förvånardsvärd bra engelska för att vara från Burma. Helvete, inte igen.. tänkte jag... Har jag någonsin lyckas att gå till seven eleven fram och tillbaka?

Nja.. Njaa... ALLRIGHT. One quick beer. Slår mig ner på en av plaststolarna. Imponerar sällskapet med tändarkapsylöppnartricket o fyller upp allas glas med min öl. Mitt fokus ängas åt den halvtrasiga burmiska killen, eftersom han var den enda som kunde prata resonabelt engelska. Hans ögon var kolsvarta, håret detsamma o asiktsdraget i visade att killen tog en nubbe förofta... Hans nästintill obefintliga tandfästen o blodröda tandsköktt indikerade på förmycket toofoonötter (En nöt som blandas med tobaskgegga och lindas in nåttslags löl, ungefär som tuggtobbak. Men ska tydligen fungera som en mildare stimulant, men att kolla på kosumentara kan man se att den inte verkar så harmlös). Men men, only one quick beer som sagt. Minuterna går, fick reda på att han var chef på ett import/export företag här i Mea Sot. Tjejen till väster om mig, den yngsta i sällskapet... Börjar ta på min vänstra över arm, schasar bort henne... Hon börjar igen, minuten senare, fast på låret... Vafan, ser hon inte att jag pratar med killen? Ger henne än längre blick för att visa mitt ointresse, ganska ung tjej faktiskt... Men det är inte de som gör mig illa till mods, det är blåmärkena i ansiktet o på överarmen. Frågar vad som har hänt... Motorcyckel olycka fick jag veta... Jo tjena. Att stället var ett bordell var ju ingen tvekan. (Fick det verbalt konfimerat ett par gånger desutom)

Efter ett tag frågar jag killen om hans peronliga åsikt om Burma. Fick inget vettigt svar... Förklarade att han inte behöver oroa sig eftersom jag inte är en spion... Han spänner blicken o kommer bara nån decimeter ifrån mitt ansikte, tar min hand. Borar blicken i mig, Are you sure? Frågar han... Skrattar lite lätt, Yes im totaly sure.

-Are you sure sure sure?

-Yes!

Vi pratar lite, men det lingvisitiska problet stoppar mig ifrån att förstå allt han säger. Han förklarade att han jobbar på sin fritid som voluntärslärare på en burmisik flyktingskola i politisk vetenskap. Jag berättade att jag ska åka till Burma i december och frågade ifall han har några tips på hur man bäst ser landet som det är, och inte vad mydigheterna vill att man ska se. Han berättade om att han hade en del vänner som jobbar på sitt Ph.D i politisk vetenskap, om jag nu fattade han rätt.

Sprang till receptionen, varför de hade en sådan vet jag inte? Lånade papper och penna, fick fyra stycken emails från hans vänner i Ragoon. Den unga horan med blåmärkena till vänster om mig allts för ambtisösa försök att sno uppmärksamheten ifrån snubben började irretera mig. Så vi byter bord.

Andra ölen i min påse var redan öppnad. (fail once again, lol). VI pratar lite, men ser direkt att de är ett känsligt ämne för honom. Berätade att jag börjar jobba på ett burmiskt barnhem imorgon som voluntär. Men fick inte utsåmycket ifrån honom. Han var ganska bersuad.... Men plötsigt tar han tag i min hand som jag har plaserad på bordet... Kommer riktigt nära... Ser i hans ögon att han menar allvar nu... SITUATION IS WRONG, stammar han halvskrikande ut sig halvt gråtfärdig, när han hastigt slänger upp näven i luften för att i sista sekund lyckas hindra sig själv ifrån att slå av de raggliga träbrodet på mitten. Disskutionen fortsätter... Men får inte ut såmycket ifrån den, får hela tiden göra mitt bästa i att tyda de han säger... Efter en kvart eller så kände jag att de var dags att gå, vi bytte nummer o vi kom överens att jag skulle ringa han imorgon så vi kunde ta morgondagen för att disskutera allt ifrån början. Fick även hans adress till jobbet, varför vet jag inte. Men men, tillslut bar jag mig iväg. Fick stanna på en bar o köpa ölen jag var menad att gå ut för att köpa.

Låg vaken fram tills sexsnåret innan jag lyckades somna. Vaknade upp runt lunch för att Birgit ringer och väcker mig. Attans, var meningen att kliva upp vid nio men men.. Checkade ut gästhuset jag bodde på, åt frukost... Ohh efter en timmas letade efter bussationen senare hittade jag en pickup taxi som äntligen visste vilken liten by jag skulle till. Det fanns två byar med samma namn och båda byarna var Karan (etnisk grupp i Burma) byar, så fick ta en chansing. Redan efter tio minuter fick jag en känsla att jag var på fel väg men jag chansade ivarjefall... Efter en timma, när pickupflacket var helt fullsmockat såg jag Mea La Camp, vilket är en av de kändaste o största flyktingkampen. AJDÅ, fel riktning... Hade åkt 8 mil norr ut när jag egentligen skulle söder ut. Plingar på klockan o pickupen stannar. Står på längstvägen bara något meter ifrån taggråden som avspärrar verkligenheten från flyktinglägret. Nu har jag min chans, har sedan två veckor viljet besöka kampet. Vandrar i nån minut innan jag ser en gate (hela kampet tar minst en timma att gå igenom, ungefär 40 000 flykingar är inspärrade). En lastbil backade ut gaten, tog min chans o smög snabbt igenom gaten. För att sedan att gridvakterna satt ungefär 20 meter ifrån mig, så försökte gå med auktoritet så de inte stoppade mig... Förvånadsvis stoppade de inte mig. Vandrade runt i några minuter, såg ett par UN-flaggor men ingen vit person än. Utsikten var stora hav bamboo hyttor, barn sprang längst grustigen o den smala astfaltsvägen... Burmiskarna invånarna kom bärandes med vatten o vad de nu bar med hjälp av huvudet, såg baffalos gick kopplade med folket längst stigen... Jag och min stora ryggsäck, var väl lite väl uppmärksam, LOL. Hur som helst, gick lite sakta längst den asfalterade gångbanan. När en någolunda välklädd kille som pratade i telefon, frågade... ”Where are you going?”, bra fråga... Hehe. Väntade tills han hade pratat klart, sen kom han tillbaka där jag hade satt mig för att vänta på att han skulle prata klart. Förklarade att jag bara var extremt nyfiken enda sedan jag hade hört talas om det här kampet, jag skulle åka till burma o ville få lite inblick. Men han svarade, ”If thai auhtority catch you, it will be problem”. Ajdå, frågade om det var böter. Nejdå, de skulle bara be att lämna området. Mendåså?

Han visade mig runt lite... Lägligt fick jag ett telefonsamtal från Birigt, som berättade att hon hade fixat så vi skulle stanna tre nätter på kampet näst nästa helg. Så insåg att jag kanske inte behövde vandra omkring här och ”couse problems” ifall jag ändå skulle få stanna här tre nätter nästnästa vecka. Hursomhelst, frågade lite nyfiket frågor om sitationen och historian om Mea La camp. Fick någorlunda bra svar... Visade sig att han var lärare här på kampet. Vi pratade om raiden 96, när en burmisk armétrupp hade stamplat in på thailändsk terretorion, invaderat kampet... Brännt ner hus och slumpmässigt avrättat flyktingar... Thai armén lyfte tydligen inte ett finger.. Sen försökte de tystas ner, (Vad jag har förstått, kan vara felaktig information).

Hursomhelst, tänkte köpa en videokamera inom kort o posta lite videos på min blogg, så frågade han ifall han ville medverka? Så fick hans nummer så vi kunde träffas igen nästnästa vecka när jag skulle stanna där de tre nätterna. Gick ut, ifrån kampet. I vanlig ordning slänger jag upp tummen längst väggrenen, jackpot. Första bilen stannar, tar mig tillbaka de åtta milen till Mae Sot igen. Trött o irreterad försöker jag springa runt o hitta nån transport som tar mig till byn där barnhemmet finns... Sista bussen hade gått. Fick checka in på gammla vanliga gästhuset igen, inget hände förutom att jag hämtade upp min cyckel på baren som jag hade haft den parkad på de senaste två och en halv veckorna. Hade inte ork att stämma träff med killen från dagen innan, så blev lite slackande på gästhuset.

Nåväl, ska försöka sova lite nu så jag kommer iväg till Barnhemmet imorrn. Kommer stanna där nästan i tre veckor, så vet inte hur mycke tillgång jag kommer ha till internet den här månaden! Men tror inte att jag har glömt er, lovar spännande historier och bilder till nästagång, håll ut...

På återsende!, drömmaren, utforskaren och äventyraren, Linus Söderlund.

Bildbevis på min existens

2008-11-02T09:45:00.001-08:00

Linus rider igen

2008-11-02T09:42:00.000-08:00

Kaptitel 1

Sådärja, tillbaka i Mae Sot igen. Efter två veckors intesiva resveckor i norra thailad kan jag lova att mina hjärnceller inte rider i speciellt många megahertz. Egentligen har jag inte speciellt stor lust att skriva det här blogginlägget eftersom det hänt så mycket och tar mig timmtal att beskriva allt. Men känns ändå som en förpliktelse att underhålla mina bloggläsare med reshistorier. Så jag tar tjuren i hornen och försöker sågott jag kan skriva ner en halvt om halvt sammanfatting från de senaste två veckorna för jag vet att min pensionerade mormor sitter hemma och kopplar upp sig varjedag på sitt 56k för att se vad som hänt hennes stackars barnbarn.

Så vad var de nu för djugelexprediotion, vad gjorde jag i norra thailand och vem är Birgit? Ska ta historen om hur jag blev plastfarsa till fjorton stycken hemlösa stackars politiska flyktingbarn på ett illigalt krisitet barnhem från början.

Förra årets vinter tog jag kvällskurser i marinnavigation, där fick vi lära oss att ett kompass kan missvisas ganska enkelt av lokala magnetfalt som visar dig in på fel kurs om du inte är vaksam. Därför fick vi enkla små algoritmer hur vi kunde räkna bort missvisningen. Men aldrig fick jag lära mig att kvinnor, speciellt skandivaiska med en C-kupa kun påverka din kurs likväl. Tyvärr verkar det inte finnas någon algoritm för att kurrekturräkna den missvisningen.

För exakt två veckor sedan satt jag i det här rummet jag nu skriver i just nu, hade en trevlig disskution med en australienare som gjort exakt samma cyckeltripp jag är menad att göra. Timmarna gick på ganska fort och kaffekopparna blev många, men det blev läggdags för honom. Jag kände inte direkt för att gå och lägga mig. Så jag gick på en kvällspromenad med min vän ipod, vart jag var påväg spelade inte direkt så stor roll men seven eleven lät bra, köpa nått att tugga på kanske? Tio minuter promenad senare var jag nästan framme, men jag lyckades springa på den norska tjejen jag växlat ett par ord med tidigare på dagen. Vi växlade några ord till och kom fram till att hitta en vaker plats att dricka rom på var en bra idé, för hon var precis som jag ute på en kvällspromenad. Men påväg till seven eleven stötte vi på en djupt alkohliserad burmiskt flykting, som jag misstänker hade rökt en del opium också. Efter försökt hålla henne i liv i tjugominuter insåg vi att de var dags att ta henne till en mindre publik plats så hon inte blev tagen av thailänska polisen och utvisad tillbaka till burma, för att senare bli fänglsad respektive avrättad. Men precis när vi hjälpt henne upp på ben igen var det redan försent, polisen kom och omhändertog henne. Det faktum att vi båda visste att hon förmodligen skulle bli fänglsad, torterad alternativt avrättad gjorde oss lite sentimentala. Men både jag och Birigit hade sätt mycket skit under vår tid här så vi försökte att inte tänka förmycket på det.

Vi stack in på seven eleven igen för att hitta nått som kunde döda lite hjärnceller. Efter det begav vi oss vidare för att konsumera det. Det klicka ganska fort för oss, tiden gick fjort och innan jag viste ordet av hade vi börjat kyssas. Eftersom hon hade två veckors semster från hennes volunterstjänst på barnhemmet växte idéen om en djugelexpridition den följade dagen. Både jag och Birigt blev lite fullare än vi hade planerat... Jahapp, det här var ju inte första gången saker och ting inte gick som planerat tänkte jag sekunderna efter jag fattat att jag inte var i mitt eget hotellrum.

Birigt verkade ganska äventyrlig så fylletanken om djugelexpreditionen föverklades, jag införskaffade ett tält som jag de senaste vekorna planerat att införskaffa samt två kompass ifall vi skulle gå vilse. Vilken djugel och var vi skulle var ointressant. Senare på eftermiddagen var vi båda påväg, vi hade bestämt oss för ett par nätter i en nationalpark fem mil ifrån vår nuvarande position, Birigt hyrde en cyckel och vi begav oss iväg. Det var eftermiddag och vi hade minst fem timmars cyckelsträcka till våran destionation och jag visste att de snart skulle bli mörkt, men ändå tog vi små cyckelturer in på tillsynes coola sidovägar. Vi cycklade in på en väg, ett dussintal minuter senare befann vi oss på nån mystisik gudvetvad de var, men såg ut som en semi-militärbas. Men vi var lite kräsna, vi tacke nej till militärbossens erjbudan att övernatta där, hittade en flod på vägen tillbaka. Försökte följa den för att kolla om vi kunde hitta nått schysst vattenfall att kampa vid, men eftersom Mae Sot är en gränsstad till Burma kom vi överenns som att de var för riskfyllt att vandra omkring i djugeln, eftersom omarkerade landminor inte är speciellt ergonomiskt att kliva på. Ut på landsvägen igen och försökta ta oss de fem milen men vi hade allt för strak tidspress innan det skulle bli mörkt så vi lifade. En lättlast bil stannade, så vi slängde in våra cycklar och hoppade upp på flaket. Färden tog väl en halvtimma, sen var vi äntligen framme. MEN till min besvikelse fanns det en komersiell kampingplats där, vafan är de här? tor du rambo sover på en kampingplats, vi ska till djugeln för fan. Killen i receptionen skrattar åt oss när jag pekar ut till djugeln, NO CAMPING LOT, JUNGEL LIKE RAMBO förklarade jag. Vi parkerade cycklarna vandrade den otroliga distansen på ungefär 150 meters markerad stig innan vi äntligen hittar våran campingspot. Det var precis brevid ett vattenfall, tyvärr fanns det inget gräs så vi fick debut sova mitt nya tält på en klippa och skylten som varnade om att de var farligt att klättra i vattenfallet förstörde totalt den autentiska känslad om att jag var rambo. Mitt sjävförtreonde knäcktes ännumera när jag misslyckades med att få fjutt på kampbrasan. Jävla skit, var lite sur vid det här laget. Men mörkret föll tillslut, vi badade i vattenfallet. Plötsligt kommer ett halvt dussin thailändare upp och ansluter oss, hör de prata ganska högt på thailänskd, men kan urskilla att de säger ”LIKE RAMBO”... Bryr mig inte såmycket om det förutom att de viker sig av skratt efteråt. Så nu var mitt självföroende obefintligt. Hur som hälst, vaknade upp vid fyra taget kändes som jag hade fått ramatism i hela kroppe, men det var bara en symtpom av att vi tältade på en klippa. Kunde inte somna om, vi såfort solen hade gått upp lifade vi hem igen. Verkligen adrenalinpumpade att sitta i passagerarsätet när en thailändare kör. Väl tillbaka i Mae sot bestämmer vi oss att köra än liftartripp till Chang Mai, dryga femtio min ifrån Mae Sot.

Kapitel 2

Vi spenderade natten i Mae Sot och gick till till ett Cafe och träffade lite voluntärsarbetare, det hade en filmkväll så vi kollade på en spansk komedi som var totalt värdelös. Men vi fick ett nyttigt tips om en underbar organsik fram i en by som heter Pai, Pai är en hippieby fyra timmar ifrån en sekundära huvudstaden Chang Mai i norra thailand, dagen efter försökte vi lifta upp till Chang Mai. En schampo lastbil stannar som vi kunde tyda var påväg i samma riktigt som oss, vi tränger oss in i flaket som var halvfullt av massa schampookartonger. Men fem minuter senare stannar han, Jaha? Redan framme? Hehehe han släpper av oss vid bussationen. Sista bussen hade gått men vi vägrade ge upp även fast klockan började bli sen eftermiddag. Vi liftade oss in till Mae Sot igen, tog en minibusstaxi till grannkomunen Tak. Där hittar vi en nattbuss som går till Chang Mai, hoppar på. Bussresan tar ett par timmar. Halvvägs träffar börjar vi prata med en tysk backpacker på bussen, som desutom var den enda vita personen förutom oss. Trevlig kille, han hade rest i lite mer än ett halvår runt i sydostasien vid det här laget. Vi går in på lite djupare samtalsämnen om resande, livstilar, kultur , droghistorer och livsfilosofier. Runt midnatt var vi framme, försökte leta efter ett billigare gästhus att övernatta på, men vi kunde inte hittat något i våran prisklass så vi var stolta, det blev urban camping. Efter blivit ivägskickade ifrån en park vi försökte tälta på hittar vi tillslut ett övergivet hus utan tak att tälta i, men regnet faller så vi springer över med tältet till en parkesplats som hade ett tak. Där dricker vi en öl och spelar lite gitarr tills vi tillslut somnar, vaknar upp av nån på taskig engelska skriker. Det faktum att vi tältade på en grusparkeringsficka och att klockan var strax efter sju var tillräcklgigt för att att hålla mig på ett mindre glatt humör. Han fortsätter, vägrar ge upp ”PARKINGLOT NOO, PARKING LOT NO, CANT DO!!” Vi ger upp och kliver till slut ur tätltet, möter i morgondaggen en halviformerad nåtting, men även fast snubben försökte upperhålla ett sken av viss auktoreitet kunde han inte låta bli att hålla smilbanden nere när han säg att tre vita fullvuxna personer, tillsammans med två 65 liters fullpropade ryggsäckar, en fullproppad 25 litersryggsäck + gitarr kliver ut. Han skestikulerar att han är imponerad av våran entusiast som kampare. Nu var det ljust så vi tar en tuktuk taxi till downtown, hittar ett billigare hotell som jag och Birigt tar in på. Tysken tar in på ett annat hotell.

Vi möter upp honom senare på eftermiddagen, han ville försöka hitta lite gräs så vi hittar nån reaggebar som sålde lite. Klockan var väl runt två, vi blev erbjudna att sitta med dem, sällskapet bestod av ett par thailändare, en reaggeathailändare i senare 40 och en lokal rockstjärna samt bartändern. Tysken rökte lit, tillsammans med dem. Timmarna gick, vi hade trevligt, tog en kaffe med sällskapet. Birigit hjälpte baren att rensa l sallad... Vi gick föreslå färger att måla möblemanget med. När reaggesnubben kom på den geniala idéen att dela på en flaska kinesisk rom kollade jag på klockan, fortfarande eftermiddag. Men hade lite ont i halsen så de fick väl gå an. Tre shots senare, insåg jag att min plan att hålla mig nykter idag inte kommer att lyckas. Aja, semster trots allt... Så gick hem för att powernappa, skulle aldrig klara av natten annars. Vi åttasnoret möter vi upp tysken senare, vi käkade lite... Och gick tillsammans tillbaka till baren, de blev glada för att se oss igen. Efter andra eller tredje ölen började den subliminala kommunikationen om att de skulle tävlas, fråga mig inte varför men såfort två eller fler unga män med som är representater för vardera nationen dricker, blir de alltid en liten landskamp. Insåg att de skulle bli en tuffkamp, snubben var ju trots allt från barrarien i tyskland, vilket är en provis där öl pär lag klassas i samma katogori som börd och vatten. Timmarna gick, banden spelade och än såläge var de ganska jämt, ölen byttes ut mot gin o tonic och tequila shots. Vi drog vidare till nästa bar, stans största tydligen. Baren var fem våningar upp, skylten var målad i rastafaristecken och namnet var THC bar. Trevlig bar, men fullproppad med västerlänningar som är här för att praktisera New Age – kurser. Hade trevligpratsund med engelsmän, amerikaner o allt o han moster. Klockan blev två och jag hade redan spenderat en tredagarsbudget på bara alkohol, så fick ge upp. Hahaha, hittade tysken halvliggande på golvet,
”Im heading off now, Andy” Säger jag
”Haha, Thats means your lose, right?” Svarar han.
“No, I’m going home with a girl”. Säger jag självbelåtet.
Såg aldrig mer tysken, men jag vet innerst inne att jag håller flaggan.
Dagen efter gjorde jag och Birigt inte speciellt mycket, spelade lite airhocky och gick på bio. Chang Mai är en trevlig stad men ganska tråkig ifall man inte går på kurser på dagarna, så vi tog lokalbussen till Pai, en fyra timmars bussresa ifrån Chang Mai. Trevlig stad, men tror den har blivit lite förstörd av all torusim. Det finns bara runt 3000 lokalinvånare men dryga 150 hotell, skulle föreställa en hippieby men hade blivit allt för komersailiserad för att indikera någon hippeatmosvär. Vi hittade en trevlig trähytta att sova i, gick och åt... Inte mycke hände den kvällen.

Dagen efter tog vi oss vidare till den organiska farmen vi hört så gott om, OJOJ. Det var en upplevelse, den var totalt okomersiell och en bit utanför staden. All annonsering sker via mun till mun metoden. Gubben som ägde stället var en av de starkaste personligheterna jag mött i mitt liv, han bedrev hela farmen ifrån en stark passion att dela med sig kultur. Han var en fd. elektronik injgengör som jobbat i sydarabien och hade bedrivit högteknologiska projekt. Men han hade tröttnat på storstardslivet och återbegett sig hem till sin farm. Han gjorde det dels för hålla sin mor/farföräldrars fram i liv och dels för att han var trött på allt snack om global uppvärming men ingen aktion.

På farmen jobbade hans systersbarn tillsammans med honom, han hade byggt hela farmen i bamboo och vårat bamboo hus var mitt ute i djungeln. Var en stark förespråkare för återanvänding och oberoendehet. Så han lagade mat med öppen eld, all kölsutröstning respketive köket var handgjort av bamboo. VI hjälptes åt att laga maten som han själv hade odlat och på dagarna var det meningen att man skulle följa med honom ut och hjälpas åt att bedriva farmen. Det fanns många långtidsboende västerlänningar där, som var där på en ekologisk skoling. Totalpriset för en natt var 100bath, vilket även inkluderade maten. Ohh med tanke på att vi hade betalat 250bath dagen innan för ett skabbigt trähytta var de rent av gratis.

Middagen hjälpte hela framens gäster till att tillreda, tillsammans med öppen barsa och gitarrspelade. Träffade en sydkoriean, o ett par härliga fransmän som reste tillsammasn med ett av parens barn.

Men eftersom farmarsnubben var på möte hela dagen efter kunde vi inte hjälpa till att farma, så jag och birigit hyrde varsin mountun bike och begav oss till en varmvattens källa ett par kilometer bort. PAFF, de ville ha 200 bath av oss för att bada i varmvattenskällan, helvete heller! Jag förklarade att vi var studenter, de ville naturlivgis se legitmation för det, så använde min kreativitet och slängde upp mitt visa kort, förklarade att VISA var mitt universitetet och att sparbank minnan betydde universitetet på svenska, om han inte trodde mig kunde han kolla nummbret på kortet, de var mitt Social Security Student Number. Haha, vi kom in för 100bath... YES. Källan var kokhett, de tog oss ett par minuter innan vi var fullt i vattnet, efter 20 minuters badande fortsatte vi längst stigen. Tog en sk genväg upp längst centimeterdjupa bäcken som gick, AJ AJ AJ... Fyfan vad varm det var, hade inte ens några skor på mig. Hoppade från sten till sten o försökte unvika vattnet, men smärtan blev outhördig och brände mina fötter, skrek o hoppade upp på närmaste sten, var omringad av vattenet... Stod där en minut eller två? Vad skulle jag göra? Då kommer min indre monolog igång, MEN ÄR DU KÄRRING ELLER? Vandrar upp för bäcken. Haha Toppen var nådd o mina fötter vad kokta. Nu trillar poletten ner, ser ett par äggpåsar längst upp... Tror du inte de använde varmvattenkälla till att koka ägg i? Vi cycklar tillbaka till farmen och sitter längst brasan och dricker lite hemkokt rom ur ett bamboorör tillsammans med systerbarnen.

Kapitel 3

Vi börjar jobba oss söder ut längst burmas gräns, den mest intressanta vägen i mitt liv tar oss till Mae Hoe Song. Tar in på ett billigare gästhus, käkar lite på en bar. Jag och Birigt spelade skiten ur thaikrögaren i Uno, beger oss ner till nattmarknaden. Pratbubblan Birigit hittar ett thailänskt ståd där hon träffar en familj, de bjuder oss på mat och öl. Trevligt. Jobbar oss vidare ner längst marknaden, träffar ett par gubbar längst floden som viknar in oss för ett glas rom, artig som jag är tackar jag självfallet inte nej. De börjar närma sig midnatt och vi försöker hitta busshållsplatsen för att spara lite tid inför morgondagen, misslyckas. Men en bil kommer tutandes, thaigubbarna stannar och vi förklarar att vi ska till busshållsplatsen, inga problem. Vi tränger oss in. Men snubben var lite mer packad än jag trodde, tydligen hade han likväl som jag lite problem att greppa de här med vänstertrafiken o vinglar hejvilt över båda körfällten, STOP!!! Säger jag, busstation säger jag o pekar på närmaste bar, insåg att bilturen skulle bli allt för riskfylld. Men attans, nu var vi i mitten av ingenstans o de enda som fanns var en bar. Ojdå, tar ett par öl med birigit. Oh inom ett par minuter har musiken växlat till västerländskt pojkbandsmusik. Hehe, verkligen gästvanligt. Har en djupare konversation min Birigit, om vart vi var påväg o vad vi tyckte om varandra... Tydligen hade vi samma typ av fjärillar i magen. Baren stängde o vi lifade hem med en motorcyckel. Vi övergav vår expridition att försöka hitta bussstionen.

Dagen efter äter vi frukost på barnen där vi spelat skiten i Uno med krögaren. Vi frågade efter bussstationen, men de var chill. Han skjussade oss dit med sin motorcyckel. Bussen gick inte förens om två timmar, så vi liftade oss kanske 70km oh hittade en söt liten bussstation i en stad jag inte ens vet namnet på. 45 minuter senare var bussen där, åkte via den beryktade bergsvägen till Mae Saring. Stannade natten i Mae Saring, inte ett skit hände där. Vi försov oss desutom, så vi hade bara 15 minuter på oss innan 06.30 bussen skulle gå. För andra gången i Thailand fick jag Asia Overdose o ville bara bobma hela thailand, var helt slut och skoskavet var nått extremt. Vi fick ta en pickup-busstripp på sex timmar igenom bergen innan vi äntligen tillbaka till Mae Sot igen. Birigit ville att jag skulle följa med tillbaka till hennes barnhem, men jag var verkligen inte på humör för att mötas av 70 små legister till barn. Men men... Ville inte skilljas med Birigit så jag hakade väl på. Hon ringde upp den norske barnhemsledaren som tidigare hade inkikerat positiva tecken om att jag skulle komma, men de senaste dagarna börjat blivit allt mer kritisik till att hon skulle släpa dit någon random 19 årig svensk hon träffat när hon semestrat i thailand.

Det skulle inviga det nya barnhemmet och en stor öppningsermoni skulle ske den här helgen, så jag kunde komma över helgen. Jaja, kan väl testa nått nytt så jag beslutade för att komma och hälsa på över helgen. Barnhemmet bredrev av två stycken norrmän, en 22 årig krisisten missionär tillsammans, med sin kristina tjejkompis som var en 28 åriig arsitekt. Birigit var där som volunätärsarbetare och hjälpte till i tre månader.

Kapitel 4

Barnhemmet låg tydligen en timmas bilfärd i ett thailändskt liten by som gränsar till till burma, av säkerhetsjäl berättar jag inte namnet på byn. Eftersom den burmiska militärregimen ständigt scannar bloggar och facebook efter inside information på illigala voluntärsprojekt.

Vi hade några timmar på oss innan vi skulle bli uppplockade, Birigt viste mycket väl om min situation att jag var trött på att resa och ville ta ett break o bara softa en månad. Men att hänga på ett hotell i en månad utan att göra nått vettigt var inte ens på världskartan, så hon använde sina kontakter och en timma senare var ett cafemöte med några franska voluntärsarbetare inbokat. Vi beger oss dit, det som kunde fixas var eventuellt en tjänst Mela Camp, vilket är ett UN projekt som bedrivs en timma ifrån Mae Sot, det är ett flyktingläger för tusentals Burmiska flyktingar, Mela Camp är Thailand om inte världens största flyktingförläggning för Burmiska flykingar. Fylitkingkampet är mer som en by, än ett kamp. Antal flyktingar uppnår 40 000 och stackarna är omringade av taggtråd och eftersom de inte har några ID handlingar får de inte lämna kampet, många har levt flera deceium bakom taggtårdenstänglset och aldrig lämnat lägret. Men någon arbetslegitmation var de inte på tal om, formell arbets ID tog flera månaders av byråkrati att jobba sig igenom. Så jag var tvungen att jobba illigat.... Men men. Timmarna gick och två pickup bilar stannade, slängde upp ryggsäcken på flaket och hoppade på. I de två pickup bilarna hade de proppat 20 stycken barn från ett av de två barnhemmet, de skulle hälsa på de nyöppnade barnhemmet och närvara i öppningcermonin. Vi stannade på en resturang som var framdukad för dryga 20 personer, vi åt och barnen bad bordböner i kristen anda. Helt plötsligt blev jag sentimental, all stastistik, alla historer fick plötsligt ett ansikte, jag såg barnen hoppa omkring med lenade på läpparna. Med ett imponerande öga sneglade jag på den norska 22 åringen som för tre år sedan kommit hit tomhänt som missionär, nu var han pappa på heltid till 70 burmiska fyklingar. Ohh tanken på att utans hans eorma solidaritet och humanitet skulle dessa barn förmodligen haft ett extremt svårt liv om inte varit döda vid de här laget. Vi äter middagen, jag frågar nyfiken fråger om hans organisation o varje svar gör mig mer och mer imponerad.

Dags att hoppa på flaket igen, men naturligvis börjar de rengna, så vi tar presseningen över oss o ligger på flaket tillsammans.... En timma senare svängar vi in på en liten grusväg... Gör upp till en by och ansluter en helt annan värld. En by på crick a hundra burmiska flyktingar, bamboohus och jag funderar ifall jag hoppade in i en tidsmaskin som tog mig ett par hundra år tillbaka i tiden. Men nästan framme stannar vi i standard vägspärren, med ficklampor blir vi flashade... Jag tänkte inte ens på det, thaimilitären börjar fråga massa frågor och de pratar på i några minuter, tänkte inte speciellt mycket på det, var i min egen värld, min dagdrömmar värld som bestod av vanligt dagdrömmande, som... Vem vinner i armbryting Gudrun Schyman eller Hillery Clinton?, när det slog mig... HÅRT. Förfan Linus? Sitter du o drömmer vakna!, du sitter i ett ett vägpatrull omringad tungt automatvapens beväpand thailändsk militär, ett stenkast ifrån världens med brutala militärregim. Om inte de är nog medverkar du i att transpotera tjugo illigala flyktingar. Men men, inga problem.. Thaimilitären är barnhemmets vänner, vi åker vidare och fem minuter senare är vi framme! Kliver ut, vart jag är vet jag inte riktigt, men det jag ser är det mest vackra jag skådat i mitt liv. Sjuttio stackars föräldrarlösa barn springer omkring lekandes, alla i exktas av lycka att återförenas med deras favoritmamma Birigit. Barnen tar mig i handen, hoppar omkirng... Jag lyfter upp dem, men blir sentimental. Ser alla dessa barn, vars liv hänger på en mans modiga arbete, en ensam 22 åring. Leker omkring med barnen en stund, men det är sent så blir bara ett par timmar innan det är läggdags, men eftersom det här är ett djupt kristet barnhem blir jag och birigt tvungen att hålla våran romans hemlig. Delar rum med 22 åringen, vi får sova på golvet. Får äntligen en stunds ensamnhet med den 22 åriga missinären, vi ligger in på småtripparna och disskuterar religion, hans beundrasnvärda arbete och livet... Tills vi båda somnar.

Dagen efter vaknar jag strax efter sju på morgonen, ingen väckaklocka behövdes. Barnen spelade fotboll innomhus och till o med jag hade svårigheter att somna om. Kliver upp, vi äter frukost efter barnen.

Eftersom vi är i mitten av ingenstans i djugeln är situatuinen ganska primitiv och kreativteten måste ständigt användas eftersom vi nu lever låååångt ifrån västerländsk standard. Jag och Birigt tar tvätten och går en promenad ner till tvättmaskinen respkteive duschen som består av en brunn. Lärde mig tvätta kläder för hand, sen tar vi en dusch i brunnen. Tog väl oss mer än två timmar innan vi var klara och kunde gå tillbaka till barnhemmet.

Öppningcermonen för de nybyggda barnhemmet som var huvudsakligen finnasierat av ett rikt kristet äldre par i USA var bara en dag ifrån oss. Väggarna behövdes målas, bara grappa en roller o börja måla väggarna i alla möjliga färglada fäger. Stämingen var på topp, o färgen kladdades överallt, barnen sprang om kring o vi lyfte upp dem o de hjälte till att måla väggarna, jag pratade lite på dålig engelska med de äldre barnen. Om drömmar, livet och burma. Dagen blev till kväll o fyra fem timmar senare hade vi målat klart, jag tillsammans med Birigit o ett Burmisikt par gick ner till Byn. Även där var stämmningen på topp, de var en buddistisk festival i byn. Så de hade utomhusbio med en kina thai-dubbad kung fu film. Folket var nyfikna i oss, för antalet vita personer som de sätt kan lätt räknas på en hand. Vi blev goda vänner med militären, ohh jag mutade mig in nästa vecka till deras militärbas för 100kr för att testa deras automatvapen, hehehe. Somnade runt tio snåret på kvällen, helt slut av dagens alla aktivteter.

Idag var den stora dagen, öppningcermonin skulle hållas. Internationella gäster skulle komma, huvudsponoserna kom, mat för 300 personer hade tillrätts hela natten. En liten temporär scen monterades upp. Hela byn var där, den thailändksa miltiären kom för att fira också! Pastorn håll talt, byledaren höll tal, huvudsponorena från Amerika höll tal, 22 åringen höll tal. Det var en stor dag för alla! Vi åt mat efter cermonin och det var dags för mig att åka tillbaka till Mae sot, helgen var över.

Även fast jag är ganska emotinell stabil var de tufft för mig att lämna Birigit, trodde inte de skulle bli så hårt. Kände att de tog mer på mig än jag hade räknat med, så fick gå undan lite. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag åka tillbaka till Mae Sot? Skulle jag dra till Södra thailand? Ska jag fortsätta min cyckeltripp även fast morsan kommer om två veckor? Hade två voluntärsarbeten, ett illigalt jobb att hjälpa missbilade på Mela Camp att idrotta och ett annat som började nästa vecka, bygga lekplatser för Burmiska flyktingar tillsammans med mina nya voluntärsvänner. Jag vill ju bara ta de lugnt, men hade dryga två timmar på mig innan pick-upen skulle gå, skulle jag behöva ta förväl till Birigit?` Men en timma innan vi skulle åka tillbaka till Mae Sot, frågar 22 åringen ”So whats your plans right now? You going to Mela Camp?” svarade att jag inte visste, men förmodligen skulle jag ta erbjudandet att jobba en månad med missbilade på fylikinglägret för då kunde jag börja reda dagen därpå... Men då gör han de ännu jobbigare för mig, med alla alternativ jag tänkt på ger man mig ett nytt. Han säger att han har ändrat sig, han sade att jag var en bra kille... Ohh jag kunde stanna på barnhemmet ifall jag ville. MEN VAFAN? Hahha, ambivalentsmässoafton, måste tänka på det. Tog en promenad...

Nu var de inte längre på skoj, ska jag stanna i djugeln på barnhemmet? Var jag mogen nog att vara förebild för 14 föräldrarlösa barn? Ska jag stanna trots att de distanta skottavlossningarn jag hör på nätterna är skarpladdad ammunition? Ska jag fortsätta resa? Måste lyssna på mitt mitt hjärta och göra ett beslut, inte från ett egoistiskt perspektiv, de är trots allt föräldrarlösa barn jag har ansvar över och inte några jävla stålband i en metallindustri. Under de här 30 minuterna jag promenerade ställde jag frågor jag aldrig tidigare ställt mig själv. Men efter en stunds tänkade, ja.. Jag gör det och om nått nu händer mig, så vet jag ivarjefall att jag gick till sömns de föregående natten med ett rent hjärta.

Men behövde några dagars civilsation, innan jag återvände till barnhemmet. Kommer stanna några veckor där och vila ut, inga cigaretter, inget gräs, igen rom, ingen meningslös konsution bara jag, människor och naturen. Så jag blir kvar där tillsammans med Birigit ivarjefall tills morsan kommer. Riskfyllt och ansvarsfullt, men jag ger allt jag kan ge till de som behöver åtminstående.

Uppdatering kommer

2008-10-26T22:25:00.000-07:00

Reser runt lite med Birgit, ar fortillfallet i Pai. Som ar en liten hippie by i norra thailand. Ny resuppdatering kommer i slutet av veckan.

Jungle-Expedition

2008-10-20T23:11:00.000-07:00

Jag i anslutande med min norska van Birgit, beger oss ut pa en djugelexpridition i Langsang National Park.

Har ni inte hort nagot ifran mig forens den 26e oktober, vanligen kontakta ambasaden.

UPPDATERAT
Vi overlevde.

Den senaste veckan.

2008-10-19T10:50:00.000-07:00

Basta blogglasare, tiden rinner ivag. Dagarna gar, men sa fulla av liv, upplevlser och insikter. Larorika, farglada och spannade. Samtidigt som min blog vaxer for varjedag som gar, blir jag mer motiverad att investera tid I att underhalla den. Bloggen var fran borjan meningen att bara visa att jag fortfarande ar i liv, men nastan varje dag far jag positiv feedback, det gor mig glad och motiverad att erbjuda er ett digitalt fonster av vad som hander i mitt utforskade av varlden. Men det som gor mig absolut gladast ar nar jag hor flertal oberoende personer pasta att jag inspererar dem. Inspererar dem att de det stora klivet att valja att spendera en del av sitt liv som varldsutforskare, for jag vet av personlig erfarenhet hur mycket man far tillbaka. For mig handlar det inte om alla roliga minnen, alla goda vanner, alla coola platser, det jag varderar mest ar kanslan av liv, kanslan av frihet och kanslan av att man faktiskt kan gora vad man vill har i livet. Att inte bara leva passivt utan att faktiskt inse att de ar batter att fylla dagarna med liv, istallet for livet med dagar. For jag har inset att den enda egentligen fienden man har i livet, ar det lilla hjarnspoket, den lilla fittan som stoppar en, den lilla rosten i huvudet som kommer upp med alla hisotorier om varje JUST DU inte kan gora det. Men efter ett tag borjar jag inse att den enda som egentligen kan stoppa mig ar mig sjalv. Nervositet, oroligheter, stress och osakerhet, insag jag ganska snabbt inte hjalpte mig som resenar. Ohh jag insag, nar man hela tiden lever sin fulla potensial, vaxer potensialen, du inser att du ar kapabel till att gora sa mycket mer an du faktiskt trodde om dig sjalv. Och gora det med en sjalvbelaten min jag ser mig sjalv I spegeln, den galna svensken… Drommare, utforskare och aventyrare.

Hursomhelst, lite resuppdatering av den senste vekcan.

Som ni alla trogna blogglsare vet var jag SPECIAL teacher pa Sukhothai Polytechnic Collage, vilket var en biprodukt av mitt misslyckade forsok till en trekant. Blev kvar dar i Sukhothai tillsammans med Pokkie tva extra natter efter lararjobbet, vi rakade forsova oss (maste ga upp tidigt om man ska hinna cyckla innan morket faller). Men det gjorde faktiskt inte speciellt mycket, eftersom det hade en gatufestival i Sukhothai, vilket betydde att hela staden var fullproppad med manniskor och fatol. Hade en det ritkigt trevligt, dansade till dansuppvisnignarna och livebanden, fick desutom en gratislektion i homosexuell dansteknik av en local thaihomo jag motte, vilket tydligen roade hela folksamligen, formodligen hela youtube communityn ocksa, eftersom de naturligvis filmade min dans. Blev aven utlovad en gratiskurs i thaimatlagning, pa ett gatukok, men tappade hennes nummer.

Dagarna gick, nu var det dags att cyckla den 79km langa resan till Tak, grannkommunen. Dags att ta farval av pokkie, men i sista sekund andrade hon sig, hon ville folja med mig till Tak. Sa jag slangde pa henne min ryggsack, gav henne lite fickpengar, ta dig till Tak sa ringer jag nar jag ar dar, om natt hander, mot mig vid busstationen vid midnatt. Haha, cyckla utan den overdrivet tunga vaskan gjorde att de dar 79km var som en liten rakmacka. Inga problem, motte upp Pokkie I Tak. Vi tog in pa ett hotell, inget speciellt hande dar. Vi stannade dar I tva natter, forutom att jag horde en skottlosning samt ett brak utanfor mitt hotellrum.. Oh polisen stannade oss och varande att vi inte borde vistas I det har omradet, eftersom som jag forstod var skottavslossnign var o varannan natt i parken utanfor varat hotell. Markte inte speciellt mycket utav det, gick nattetid sjalv i parken… De enda som hande var att tva thailandare stoppade mig pa deras motorcyckel, forstod direkt att natt var pa tok, men jag hade bara 100bath pa mig sa var inte speciellt orolig att bli ranad, hehehe… Men jag fick faktiskt skjuss till resutangen av grabbarna.

Gick runt en hel dag och forsokte kopa en second hand cyckel till Pokkie, men misslyckades att inforskaffa en. Tva natter gick o nu var de pa allvar dags att ta forval av pokkie, hade en deadline att passa. Maste cyckla igenom de omtalade bergsomrdet, oh den har resan var personligt rekord i distanscyckling, hela 100km, desutom i konstant 30 graders uppforsbacke med min tunga utrosting o en javla skitcyckel. Tog varval till Pokkie, borjade trampa for kung och fosterland….
Men nu forstod jag varfor folk hade skrattat at mig nar jag fragade eftervagen till Mae Sot med min cyckel. “YOUUU NO NO BICYCKEL”. Efter ungefar 30km, var jag spyfardig… Sventten sprutade, jag var forbannat, for safort jag tog i hoppade kjedan. Det var bara ett par timmar kvar tills morkret skulle komma. Jag isag att jag kommer misslyckas med min expridtion, jag hade overskattat min egen fysiska formaga och min utrostning. Men jag var nu forbannad, hade thaikarringen som krangde pa mig den har fanskapet till cyckel vart dar hade jag nog golvat henne. Men var forbannad, sa drog pa Slipknot i horlurarna, sa till mig sjalv… Har jag cycklat 30km uppforsbacke tanker jag fan inte avbryta den har expriditionen. Det fans nu tre alternativ, ett var att sova i djungeln inatt, ett annat var att fortsatta och hoppas pa att passera ett temple att sova i. Ohh de tredje alternative var att lifta till Mae Sot. Nar mjolksyran var allt for stark, beslutade jag mig att stanna langt vagen och vila lite. Nu var det en rejal uppforsbacke. Tank linus, tank, vad ska du gora? Nar jag satt dar och tankte att jag skulle forsoka nagra tiotal kilometer till och hoppas pa att vagen skulle bli batter, stannade en pickup bredvid mig. Hehe, det var ett ungt par, berattade att jag skulle till Mae sot, vilket de ocksa skulle till, bilen var full av inreding, TV, koksutrusning o.s.v. verkade som de var i farten att flytta. Hoppar in I bilen, FAAN… Kanner att de borjas vatta i munnen, var sa utmattad att jag nastan kraktes, ville inte spy nerd eras nya fina bil. Sa slet upp plastpasen jag hade mina klader i, rev ut dem… Men lyckades halla mig, oh efter en halvtimma blev det bra igen.

Skilladen mellan fattig och rik ar ganska stor har i thailand, att ha en bil har ar verkligen en status symbol. Ohh, sjalvklart ville det visa det ocksa. Snubben trycker pa en knapp, plotsligt kommer de upp en liten display. “DVD”!!! Hahaha… Hans brud i passagerar satet, slanger pa nagon semi-strippshow med lattkladda kvinnor som dansar till pumpade techno, ser hur snubben sneglar i backspegeln, han ville se hur imponerad jag var over hans lyxigheter. Sjalvklart skulle han visa mig hur mycket steron gick for ocksa. Sa pumpar pa technomusiken i 300 decibel, till oronbedovande technomusik o strip show pa displayen gar bilvfarden som alltid har i asien i hisslande hastigheter, samtidigt som snubben skiftade blicken mellan vagen, semistrippshown och i backspelgen med sitt sjalvbelatna min, tjejen i pasagerarsatet gor tuppen upp tecken att mig, “BEUTEIIFUUULL GIIIRL, RIGHT?” Hehe, dar sitter jag flasandes och spyfardig, kunde inget annat an skratta at hur snabbt saker och ting andras nar man reser. Mest av allt var jag ganska glad over att slippa bli uppaten av malaria-myggor i djugeln. 70km senare var jag framme, stracker fram 100 bath till killen, men de behovdes tydligen inte.

De slappte av mig vid turistinformationen, klev in och fragade de grudlaggande fragorna, vart jag kan bo billigt, vilken nattklubb som ar bast och ifall hon vill ta en ol med mig, tydligen ville hon inte det, hon var formodligen lesbisik. Eftersom de inte hade nagra hotell att rekommendera som ar resonabel till min budget fick jag lov att gora lite egen efterforsking. Hittade det billigaste gasthuset, ett 120-bath per natt gasthus, faktiskt grymt hog standard for det priset, formodligen de billigaste du kan hitta har i mae sot.

Kliver in, ser en sot dansk tjej sittandes i loungen. Blev overlycklig, hade inte haft en meningsfull konverstion med nagon pa mer an tva veckor. Pratar pa som en maniker pa amfetamin. Hon berattar att hon var larare, inte mycket mer om det. Det var lordag sa vilket resulterade i att de skulle bli lite klubbande inatt. Koper i vanlig ordning min Sangsom whiksy, vilket jag aven fick reda pa att de inte alls ar whisky utan rom, vilken gastronom jag kande mig som nar jag i en manads tid trot jag gick runt och drack whisky.

Pa gasthuset ser jag att de var en annan kille, bjuder in han i varat sallskap ocksa. Det var en tysk 30-aring, oj vilken kille. Han hade rest i tva ar, vi pratade och pratade, kande verkligen att jag gillade den har killen. Eftersom han lever pa mindre an femtio kroner per dag, var jag gastvanlig nog att bjuda honom pa ett par ol. Men efter ett tag pa lokalkrogen var det dags att ga till nattklubben, tysken valde att inte folja med, sa det var bara jag och forken kvar. Vi hade lite svarigheter att hitta nattklubben, gick in pa ett thailandskt slakteri som lag précis intill, men nar de stod i bara kalsonger o halshugg grisar med manchetas insag jag att de kanske inte var klubben.

Vi hittade inte stallet sa vi tar tuktuktaxin till klubben, klubben var en schysstklubb, huvudsakligen thailandare dar, men ett bra thairockband som spelade, sa vi dansade i en timma. Men det stangde sa vi gick hem, men pavagen hem hittade jag ett overgicket stort hoghus. Blev nyfiken, sag spannade ut.. Sa jag tog froken i handen, sparakde upp den ruttna dorren till huset. Tar min ficklampa och vi gjorde lite fylle urban exploration. Men smidig som jag ar skulle jag forsoka hoppa over ett liten betong racke, men faceplantade naturligvis.

Efter det stannar vi pa en resturang, bestaller panstekt ris med kyckling, vilket jag alltid ater (billigaste tankbara).
Vi pratar lite mer om hennes larar yrke. Det visade sig att hon var en larare pa inte allt for vanlig skola. Eftersom det har ar en grannstad till Burma, kallas den lilla Burma… De tar extremt mycket flyktingar fran militarregimen Burma. Hon undervisade tydligen engelska, vilket ocksa ar vad hon ar utbildad till hemma i danmark danmark. Men det ar ett voluntarsporjekt, ett hemligt sadant. Eleverna ar huvudsakligen 16-24 ar, vars deras status ar illigala flyktingar har i Thailand, sa skolan bedrivs utav larare fran hela varlden, som hjalper dessa politiska flyktingar vars foraldrar ar fanglsade respektive avrattade i Burma. For att forhoppnigsvis en dag ska atervanda till den extrema militardiktaturen och i intellektualitets ara befria folket. Ohh, spannade… Solidariskt, modigt. Naturlivis just denna dag, nar jag traffar henne har précis deras enda IT-larare slutat. Naturlis erbjod jag att hjalpa till.
Dagen efter vaknar jag upp, fortfarande lite berusad, kollar pa klockan.. HELVETE kvart over tre, nu jag sovit bort hela dagen. Hur kunde jag utan efterforsking, vidare eftertanke erbjuda mig denna mimumtremanders tjanst? Vad tankte jag pa?
Ser froken sitta i loungen, vi gar och ater. Berattar for henne att de egentligen var meningen att jag skulle aka till burmiska gransen idag for att fornya mitt visum, men nu nar jag sovit bort hela dagen maste jag gora det imorgon. Kollar pa klockan igen, hoppas hade tydligen hallt den upp och ner. Klockan var bara tio. Hoppar pa min rosa cyckel!!! “ JAG STICKER TILL BURMA NU, HEJDA”. Cycklade till burmas grans, parkadade cyckeln. Kliver in, blir naturlivis stoppad av gransvakten, han ber mig stiga in, forklarar att jag bara ska roka klart. Inga problem, rok i gransvaktskontoret, Betalade 500bath for stampeln, vilket inkulderade ett endagsvisum dar, han tog mitt pass i pant medans jag var pa besok, han skrev ner mitt passnummer pa en liten papperslapp… “TICKET, YOUR TICKET”. Hehe, gar over bron, WOW… Aven fast det bara var en liten liten tunn artificell grans, liten linje pa kartan och tio minuters gangvag. Sa stod i en helt annan varld. Facinerade, helt hapnadsveckande underutvecklat. Gar pa mafa runt lite i staden, gar in pa ett tempel, ser mig lite forsokitgt omkring. Kliver ut, folk pekade och ropade, forsokte prata med mig…”HEY YOU!! WHERE FROM?” Gar runt lite till, kanske 20 minuter. Ser en stor parad komma forbipasserande, eftersom forra veckans demokratiska protester i Bangkok emot den korruperande stadsministern slutade med att polisen kastade handgranater pa protestanterna var jag lite tveksam ifall jag skulle ansluta folkmassan. Men den sag ganska fredfull ut, de hade en lastbil i fronten med ett stort PA system som pumpade techno, jag foljer efter, ser roligt ut. Det var lastbilar fullproppade desutom med barn och godisregn, maste vara fredfullt. Gar lite langsamt efter, men det drojer inte manga minuter innan folket slet in mig i folkmassan, jag blev huvudattraktionen i folksmassan. Folket kastade pa mig massa industrument, gick runt med bambo trumman och forsokte sagott jag kunde dansa med folket. Folket slet och drog i mig, barn sprang vid sida, HEY YOU… Oh, blev lite formycket intryck efter ett tag. Desutom har folket dalig hygen, alla sag ut som rabismittade heronister. Jag ljuger inte nar jag sager att deras tander sag att vara hamtade ifran filmen Resident Evil… Borjade bli lite orolig, kandes som alla hade nagon religost masspsykos, dansade runt och spelade pa drummer, musiken pumpade… ALLA drog I mig, folk stallde sig 10 cm meter fran mitt ansikte. “Where are we going??” Forsokte jag skrika sa gott jag kunde, TEMPEL, TEMPLE BUDDHA!!!!!! Skrek de. Borjade seriost undra, vad fan ar det har? Ar jag ens pa min egen planet? Paraden fortsatte upp pa en gursvag, dar motts jag av ett jattestort tempel, en stor 100 meters krokodil med Buddhamonument i munnen. Bakom den gigantiska krokodilen fanns, ett tempel. En av de minst hygiensika mannen stalkade mig allra varst, allt sa, var… “My name is Mr. Monnutoo…My phone number is 08 bla blab la.." Ohh varanan sekund hall han upp handerna i luften och skrek’… “HARMONII HARMONII!!”. Aven ifall jag tyckte detta var extremt intressant, kunde jag inte hjalpa att jag kande mig lite illa till mods. Forsokte bli av psykosoffret som foljde efter mig, men folk bara koade for att bli min stalker. Forsokte smita in i templet, mottes av yttligare ett stor Buddha gestalt, men den hade en blikade lysdiotslampa som bakgrund som krydde pa den sprituella upplevlsen. Han foljer efter, lagger sig pa golvet och borjar be, forsokte lite forskikigt smita undan… Men han hittade mig snabbt igen, utanfor templet hade den technopumpade lastbilen parkerat. Storfolkmassa av manniskor av alla dessslag dansade, det var munkar, barn, kvinnor. Det holl upp sina hander, i luften… Sjalvklart var jag den enda vita personen av de hundratals manniskorna, folkmassan sliter in mig i mitten av deras dansutrymme… DANCE DANCE HARMMONIII!!... Jag kande mig annu mer illa till mods, men hade inget annat val… Det gor upp en liten dansyta for mig, var folkmassan omringade mig. In kliver en kinesisk drake, den kinesiska draken dansar med mig… i mitten av den dansade folkmassan star jag omringad av befolkingen som apploderar och jublar nar jag dansar med den kindeiska draken. Drog mig medvetet undan, men stalken fortsatter… Forsoker bli av med honom, men efter ett tag fick jag nog. Ey, Mr Monnutoo. Have to go now, but I take your number and call you tomorrow so we can take a coffe. Skyndar mig ut ur landet… Fick mitt nya visum. Cycklar hem med en emotionellt blandad kansla. Vet inte vad jag ska tycka, men nu fick jag en stark kansla av att jag maste hjalpa deras folk. Sa fragade Froken igen nar jag kom hem ifall hon hade hort natt mer angende IT-tjasten.

Resten av dagen hande det inget namnvart forutom att att 25 arige sokhothailararen ska besoka mig onsdag respektive tordag.

Orkar inte korrekturlasa, vet att den var ganska kladdig... Men sitter pa lanad dator.

Min cyckel

2008-10-18T02:41:00.001-07:00

Eftersom jag inte ager nagon kamera fick jag anvanda min kreativitet. Slapade in cyckeln pa ett internetcafe och anvande deras

Sukhothai Polytechnic Collage

2008-10-14T04:55:00.000-07:00

Nu är det nästan exakt två månader sedan jag tog farväl till mitt tygga kära hem i Torshälla. Jag önskar att jag hade möjligheten att bara skriva en bråkdels promille av allt som händer när jag färdardas på egen hand igenom jordens alla hörn utan några direkta planer. Men allt jag kan säga är att de här två månaderna har kännts som år och jag har verkligen svårt att förneka att de har varit de mest karaktärsbyggande, lärorika och roligaste två månaderna i mitt liv.

Idag satt jag och var facinerad över hur min resrutt o mina händelser är så extremt beroende av endlöst många slumpar som inträffat mig, menar... Idag blev jag klar med min karriär som special teacher på Sukhothai Polytechnic Collage.

Menar hur fan hamnade jag här? För en och en halv vecka sedan visste jag inte ens att det här staden existerade. För en månad och en vecka sedan hade jag skrattat om någon spåkärring påstod att jag skulle befinna mig i Thailand. Var skulle jag befinna mig om jag inte träffat Pablo tredje dagen i Auckland som fick mig att åka till Wellington? Skulle jag vara kvar i Nya Zeeland, skulle jag vart i Afrika just nu?

Första dagen i Auckland, d.v.s min första dag som backpacker kommer jag ihåg att jag inte hittade mitt Hostel, även fast jag hade bokat och betalat en mindre summa pengar i handpenning var jag förblyg för att fråga nån efter vägen, dels för jag hade mild temporär social fobi och dels för att jag var osäker på engelskan, idag två månader senare står jag inför ett hav av thailänska jämnåriga universitetsstudenter och lärut engelska.

Anyway, ni som läst min blogg vet att jag lyckades på fyllan i fredags lova att att vara gästlärare eller Special Teacher. Vaknade upp dagen efter, hade ingen aning vad jag skulle vänta mig när jag kom dit, hade lovat både Måndag och Tisdag.

Lagom nervös rekruterar jag Pokkie till min personliga Special Teacher Assistence, vilket var ett jävligt smart dag, eftersom hon fick aggera tolk. Trodde nivån på deras engelska skulle ligga aningen högre. Första klassen jag fick, var på dryga 30 elever. Men det var ganska unga, det var bara sexton år. Kliver upp vid kateten och persenterar mig, ”Hello my name is Linus and I am from sweden, im gonna be here a few days to teach you guys English” Hahaha, läraren ber mig prata lite saktare, jahapp… Hehe, en av killarna I klassen vänder sig till Pokkie och viskar på Thailändska, “Wow, vilket långt namn han hade”. Fick nog sänka ribban lite, så delar in klassen i mindre grupper. Varav de fick skriva ner ett par frågor på engelska, när det inte förstod fick de reda ut det med pokkie på thailänska. Många var väldigt blyga, men jag försökte få dem att prata. Jag anser att första dagen blev succé. Vi hade roligt och jag kunde bestämt se att hela klassen skrattade o finnasde.

Andra dagen fick jag lite äldre elever, tror det var mellan 18-19. Det blev inte lika roligt men ännu intresstare. Den här klassen var en webbprogrammeringsklass och på nått jävla vänster hade vissa verkat fått för sig att jag var nån europeisk IT-guru. Vi delade upp den här klassen i två om två. Varav samma system inrättades med frågor. Majoriteten av frågorna var urtråkiga, ”Do you like thaifood?”, ”Why did you come to Thailand?” “Do you do sports?”.

Men det mer ambiösa eleverna höjde ribban med frågor om jag trodde att de kunde få ett thailändskt IT jobb efter deras utbildning, om jag hade några idéer om hur man kunde förbättra thailändska hemsidor, vilket programmeringspråk jag använder till min blogg och om jag gillar Thaiwhisky.

Hur som hälst var det lite nervöst att hålla i en klass med jämnåriga, men garanterat värt det. Måste säga att jag fick en liten kick, när jag stapplar in i klassrummet och hela klassen reser sig o donar i kör ”GOOOODAFTERNON” varav det bugar till mig. Menar jag är ju inte vilken lärare som helst, jag är Special Teacher. Oh på topp av det fick jag en liten klasslista att bocka av elever på, men den gav jag naturligvis till min sekreterare. Men jag satte personligen ut små guldstjärnor till duktiga elever.

Vad som skulle bli två nätter har nu blivit en vecka i den här staden, måste försöka cyckla mig väster ut, approxomativt 200 km. Måste ta mig till Burmas landsgräns för att få en ny 30 dagars stämpel.

Håller er uppdaterade sågott jag kan.

Jag och min Special Teacher Assistence, Pokkie.

Preliminar cyckelrutt for Thailands-expriditonen

2008-10-13T00:27:00.001-07:00

Lite slumpmassiga bilder fran den senaste manaden

2008-10-12T23:02:00.000-07:00

Sydafrikanen matt och radnom flygvardinnan fran Australien gar los pa Reagge baren.

Svensken Sladana och en Tysk som rest i sju ar i strack, desutom var han Master i Healing.

Sydafrikanen Matt och nan random flygvardinna fran Australien

Engelsmannen Paddy och Eva fran Amsterdam

Har larde vi oss varje for det finns viktklasser

jag forsokte ivarjefall, hehe

Battur pa Koh Samet

Svensken, sydafrikanen och engelsmannen

Varan Boungalow pa Koh Samet

Koh Samet

jag och sydafrikanen

Inte direkt på hemmaplan

2008-10-12T01:09:00.000-07:00

Det som hände efter det sista blogginlägget var att vi kände oss trötta, men vi skulle ändå gå och kolla på de lokala thaibandet o bara ta en öl. Eftersom vi bara skulle ta en öl, tog vi motorcyckeln till klubben. Kliver in, tar ett bord och beställer två Chang. Missförståendespektrumet var ganska litet, men ändå kommer servitresen ut med tre stora chang, för det här kalaset ville han ha 500 bath. Jag blir måttigt irreterad och berättar att de här inte är vad jag beställt, därför kommer jag inte betala för det. Fem minuters tjafs senare börjar kände mina händer skaka, får hålla ifrån rejält för att inte eskulera det. Blir så förbannad att jag tar servitresen till hörnet och förklarar att jag absolut inte kommer betala 500bath för två öl som vi beställde. Men känner att de är hopplöst att diskutera, känner att jag måste avbryta de här, annars kommer jag eskulera det. Går ut för att ta en cigarret och lugna ner mig, där möter jag den enda falangen förutom mig i nattklubben. Vi växlar ett par snabba ord. Går in och sätter mig vid pokkie igen. Fortfarande lite arg, men har lugnat ner mig betydligt, så jag går och ber om ursäkt till servitrisen, menar det är ju inte hans fel att priserna är så höga, men han kunde åtminstående gett oss de vi beställde, nåväl.

Hemma skulle jag aldrig bett om ursäkt, skulle vägrat betala helt enkelt. Men jag är inte på hemma plan nu, jag vet att p.g.a. testostoron brist hos asiater har det ganska svårt att bli arga, men ifall du lyckas har du satt din sista potatis. Ifall det blir bråk med en thai är det verkligen deathmatch delux x3000. Desutom finns det en liten vi-mot-dom mentalitet när du är falang. Så har medvetet hållt väldigt låg profil.

Hehe, hursom helst det här blir jag påmind om när engelsmannen jag växlade några ord med kom in, berättade att tre minuter efter jag gått från uteserveringen hade uteserveringen slängts sig ner på backen, hastiga ord hade skrikits på thai och en av grabbarna vid bordet brevid oss mantlade en pistol. Nån hade fått för sig att den förbipasserande bilen var en driveby, jag lät denna lilla historia vara en påminnelse om att jag inte är på hemmaplan.

Special Teacher, Sokhothai university

2008-10-12T01:06:00.000-07:00

Första natten i Sukhothai vaknar jag upp av telefonen som ringer, vad nu då? Hello svarar jag lite nyvaken, det var pocki. Hon berättar att hon måste gå o lägga sig, varför undrar jag? ”Becouse i have to take a early train to Sukhothai tomorrow”. Dagen efter vaknar jag upp på eftermiddagen, ganska tråkig dag... Glider runt lite på marknaden, har det ändå ganska trevligt, köpte en bok desutom, inte mycket händer. Klockan börjar närma sig sex, så dags att hämta Pocki vid bussterminalen. I hörlurana dunkas ZZ top – La Garage, medans jag för kung o fosterland försöker ta den gammla raggliga rosa herrtrallan till busstreminalen för att hämta henne, så glider en annan söt thai tjej upp bresides med hennes motorcyckel, hon presenterar sig själv, jaha? Hon vill ha mitt nummer, jodå, inga problem hon fick det. Men inte förens jag har förklarat att jag kommer vara upptagen de närmaste dagana (Pockii ska ju besöka mig här i Sokhothai), så jag kanske inte har tid att träffa henne... Haha, lagom överpumpat självförtroende cycklar jag vidare med brett leende, menar, ragga thaibrudar i touristfria orter är som att sno godis från ett litet barn. Hursomhelst, där kommer pockii, hon skrattar som vanligt åt min ambiton med eco-traveling o cyckla, hoppar på pakethållaren, tillbaka till mitt hotell, men inte förens första cyckelolyckan har inträffat, pockii faceplantade i asfalten, jajjemen... Ohh som den gentelmannen jag är kunde jag inte sluta skratta! Natt blir till dag o vi tar ”bussen” till Sokhothai History park, där vi hyr två cycklar. Hade en trevlig heldag cycklandes runt i cycklandes runt bland runiner, fick även en liten insikt hur mycket denna kulturresa bettyde för min buddistiska vän pockii. Anyway, dag blir till kväll, eftersom de här var min sista natt i Sukhothai, var jag tvungen att ta lite risker, du vet en sånhär situation där det blir väldigt underbart eller fruktansvärt fel. Ringer dit thaibruden som stoppat mig på motorvägen o frågat efter mitt nummer, Pockki verkar inte tycka om det. Det var fredag kväll vilket betyder att de är whiskynight för mig, så vi köper i vanlig ordning den billigaste thaiwiskyn man kan hitta på Seven Eleven, Sungsom, en påse is o två liter pepsi. Efter första kvartingen som jag o Pockii delar på i hotellrumet, ringer thaibruden som stoppade mig, Tao. Hon berättar att hon ska studera o att hon tyvärr inte kan komma, attans tänkte jag... Men jag tror pockii blev mer än glad, hon verkade inte vara sugen på att dela på hennes falang, men det blev en bomurang, hon ringer upp lite senare o berättar att hon ändrat sig. Jag ber henne köpa med sig en ny flaska Sungsom, tio minuter senare dyker hon upp... In kliver en mycket fräshare o sostifikerad brud än vad jag minns sen tidigare, första tanken var att de här kan bli en svår match att ro till land. Hon sätter sig brevid Pockii i sängen, jag frågar om hon vill ha ett glas wisky. Men hon berättade att hon inte dricker, jahapp... Nu är de kört. Jag sträcker fram 120 bath för flaskan hon köpt på vägen (ungefär 23kr). Men hon säger ”don’t worry... Dont worry” på taskig engelska. MhhMm, nått skumt, de måste finnas en hake med de här. Tio minuter senare kommer haken, denna 26 åriga lärare i ”Bissnezzz and Cumpuuteeer”, vill att jag skulle gästföroläsa för hennes elever, hon ville att jag skulle stanna ett tag o lära eleverna engelska. Nämmeeäänn, vilket underbar idé tänkte jag, bra sätt att möta thaikultur o thaitjejer, Engelsk lärare i Sukhothai university.

Sista skvätten i min o pockiis thaiwisky tar slut oo jag sneglar lite tveksamt på den ny inköpta thaiwiskyn... Snabba o färglada diskutioner växlas mellan Pockii o Tao, men i mitt huvud ekar bara en sak, ”knäcker jag den där korken, måste jag vara SPEEECIALL TEEÖÖCHER på sokhothai måndag o tisdag. Ähhvafan, knäcker den o frågar mig själv, hur svårt kan de vara? Ett par Sungsom o pepsi senare sitter vi i Toas bil till dansstället vi skulle till... Musiken pumpar hej vilt innefrån, medans jag o pockii väntar på att Tao ska parkera sin bil. Vi kliver in, opppzzz. Det var en lokalklubb för thailändare, haha... Den enda falangen i havet av thailänska ungdomar, attans... Det var en strippklubb. Haha, med min sjävldistans kan jag inget annat än skratta, jag är superfull med min prostituerade thailänska psudoflickvän o den superfräscha universitetläraren, festandes på Sukhothais Universtets nota, trodde jag. Efter ett par STORA öl, är det dags att åka hem, känner jag... Men inte förens vi dansat oss trötta till de lokala thaibandet som spelade, rusktigt drag. Min geniala idé om att dra ett par shoots röstades tydligen ner.. Notan hamnar på 550 bath, VA?!? Helevete, de verkar som jag måste betala den, hela 100kr. Blev sur o pungar upp pengarna på bordet, men inga probelm, den superfräscha thaiuniversitetsläraren o jag delade på den. Hoppar in i bilen, men sissta biten var jag o pockii tvugna o raggla oss igenom.

Vaknar upp strax efter lunchtid dagen efter, de första som ekar i mitt huvud, är ”200 studens”... Shit, jag har lyckas igen, för en 23kr whiskyfalska. Men, jag kan inget annat än skratta, för jag är ju som sagt Special Teacher. Måste se det positivt, bra sätt att möta kultur och thaitjejer.

Pockii ville cyckla 40km enkelresa för att Rainbow waterfall, men jag är inte så ambisös så jag gick o hyrde en motorcyckel. Vi hadde en underbar heldag klättrandes i djungeln o badandes i vattenfallet.. Efter det gick vi och åt buffé, sen delade vi på sista whiskyn (Lördag är också whiskydagen), men nu är klockan 22.40 o vi sitter o funderar på om vi ska gå tillbaka till klubben vi var på igår.

Jag håller er uppdaterad om hur min universitets karriär gick o vad som händer ikväll...

2008-10-08T07:01:00.001-07:00

Min utsikt på Koh Cang
Koh Chang

Koh Chang

Treehouse-party på Koh Chang.

Den femtioåriga kvinnan jag sov hos första natten.

En kväll där jag lärde mig lite om Maori kulturen.

Ohh här är hennes partner, lustig liten prick.

Den sista familjen jag sov hos.

Stalkande Thaibög på motorvägen

2008-10-08T07:00:00.000-07:00

Min nya expredition är påbörjad, som ensamresare börjar ribban nu succesivt höjas för vad som får defineras som ett äventyr. Vid lunchtid idag beslutade jag mig att hålla fast vid mitt ord att beta-testa min nya rosa fula ragliga lilla herrtralla. Så jag checkar ut de äckliga hotellet jag sov på igår, frågar efter vägbeskrivingen till granstaden Sukhothai, så min eyeball med bankomatkortet stämde hyffat bra, de var mellan 5-6 mil mellan Phitsanulok och Sukhothai. Så ut på highwayen, som till en början såg oroväckande farlig ut till en början, men efter en halvmil fanns de en 2,5 meter fin liten väggren resten av vägen. Lokalbefolkingen tjutade, tutade o hojtade, skrattade o pekade medans jag kom där barbröstad med mina badbyxor, överdrivet tunga ryggsäck o klädd i min militärhatt. Den rosa herrtrallan är desutom precis lagon till min syster. De var ett underbart sätt att färdas på, cycklade förbi ändlösa risfält o undebara vyer. Det var bara en sak som var lite förundrasvärd, när jag började närma mig Sukhothai var jag tvungen att stanna vid ett rödlyse, kommer bresides brevid en lönfet thailändare på hans moped. Som den artiga falang jag så hejade jag, inget mer med det... Hundra meter senare saktar fanskapet in, Vanudå? Han lägger sig bakom mig, notera att jag cycklar i mindre än 10km/h... Drar upp vesiret o kör om, precis bresides skriker han ”I LOVE YOU!”... Hahaha, kan inget annat än skratta. Han kör vidare, men stannar lite längre bort, upprepar processen... Sedan lägger sig den lilla lönfeta thaibögen bakom mig, pressar väl än 5km/h.. Så stannar in, börjar bli irreterad... Så han kör om mig, skesikulerar att han vill suga av mig, så skesitkulerade att han kan dra åt helvete, men idioten fattade inte o skriker igen igen att han älskar mig. Men när han lägger sig bakom igen, var jag tvungen att kommunicera att jag inte är den mest bamhärtiga homofoben i Thailand, äntligen fattar den dryga 40 åriga bögen galoppen o drar. Tog ett bra tag innan jag kunde sluta skratta, men efter två månader på luffen krävs de tyngre kaliber än såhär för att få mig förvånad. Anyway, tänkte försöka cyckla upp min cyckel Chiang Khong vilket är nästan aboslut så norr du kan komma, för att försöka cyckla mig söder ut i Loas, distansen är ungefär 50 mil+. Ohh har bara dryga två veckor innan jag måste förnya mitt visum. Oh eftersom jag måste ta lite omvägar för att inte missa saker jag vill se, kan jag behöva transpotera mig lite med buss.

Bangkok o cyckelköp

2008-10-08T06:59:00.000-07:00

Säger hejdå till mina nya resvänner och tar långfärdsbussen tillbaka till Bangkok, träffade en intressant finne och hans filipinska flickvän, det blev en mysig kväll på en slummbakgata där vi delade på två flaskor thaiwhisky, elefanter, afrikaner o allt möjligt var i vårt whiskysällskap. Men det blev en ganska lugn dag, dagen efter tog jag tuktuk-taxin till China town för att köpa en secondhand cyckel, fick det fanskapet för 700bath, vilket är ungefär 130kr. Försökte cyckla hem, men det var inte de lättaste, folk skrattade o pekade medans jag susade i bangkok med min nya cyckel, men efter en halvtimmas cyckelfärd i spöregnet anslöt jag min ”nya” rosa damdralla på tuktuk-taxin o drom hem till bangkoks billigaste guesthouse. Men i ”loungen” satt två prostituerade thailänskor, som skrattade högt när jag kom med min cyckel, ”poor-falang” Hahahaha, tydligen hade min alkohliserade ”hyresvärd” haft sitt lilla roliga med dem, men jag försöker att inte dömma folk, så tog en av de prostiturade efter förfrågan på en cyckel tur, ”like a moviestar” som hon kallade de att sitta på pakethållaren. Haha, de prostituerade är faktiskt de enda thailädare som pratar resonabelt bra engelska. Cyckelturen blev lite längre än jag trodde. I svinlande hastigheter susar jag igenom bangkoks tungtraffikerade gator med min nya vän pocky därpå, hon var min nya bangkok guide. Vi cycklade runt en bra stund, ska jag vara ärligt så hade vi de skitroligt ihop. Så, senare på kvällen bjöd jag henne på bio. Sen fixade jag gratis boende i Bangkok hos henne o henns vän i bangkok, hon tycktes gilla mig... Trots att jag lever fattigare än henne, och nej jag betalar personligen INTE för sex. Det har mer med personlig moralkodex än ekonimi att göra.

Hur som helst, idag tog jag tåget till Phitsanulok. Oh att göra det med en cyckel är fan lättare sagt än gjort, det var en upplevelse jag sent kommer glömma. Sover förmodligen på stans billigaste hotell inatt, sängkläder o andra triviala saker är inte nått för barfotabarn, fick ett en kackelaka till husdjur i min nässesär desutom. Imorogn ska jag nog provköra min nya herrtralla till Sukhothai, jag eyeballade ut distansen på kratan med mitt bankomatkort, tycks bara vara ~6 mil. Men är lite orolig om jag respektive cyckeln håller för den turen, men lite kulturella äventyr som är en biprodukt av alternativt resande är mer givande för mig än supa på stranden med britter och i ett land där taxinschaförn skryter om att han är ”number five championship in fucking dogs and mokey!!!” kan de skratta bäst fan de vill åt mig mig o min rosa herrtralla.

Från Queenstown till Kho Chang

2008-10-08T06:55:00.000-07:00

Hade en skittrevlig kväll i Nelson. Sov på ett mindre kommersiellt hostel och hade en trevlig pratstund intill småtimmarna med de andra gästerna på hostelet. Dagen efter tog jag mig upp till Picton, med några dö minuter innan färjan gick från Picton till wellington springer jag till en snabbmatsstånd för att köpa nått att äta.. Olyckligtvis tog det inte VISA där så springer till Shellmacken intill, där inser jag att tappat plånboken, så jag springer tillbaka till matståndet... Så hör jag någon på svenska roppa... Haha, det var en svensk som hittade min plånbok. Springer tillbaka till färjan. På Färjan möter jag henne och henns argentiska pojkvän, hon berättar att de var lite lustigt att hon hittade min plånbok, eftersom hon bott i Nya Zeeland i tre månader och inte träffat en enda svensk.

Efter den fyra timmars färjåking börjar jag bli orolig ifall det var något hostel som var uppet såhär sent, men 20 minuter innan vi förtöjer får jag ett SMS från den 19 åriga tjejen som jag tidigare liftat med, hon hade ordnat sovplats åt mig i wellington. Efter ett stopp på Mcdolands o en taxiresa senare var jag framme hos tjejen Zara som skulle erbjuda mig sovplats, de visade sig vara ett studentcampus. Meningen var att skulle bara stanna en natt, men de skulle festa på fredagen så erbjöd mig sovplats till fredag. Sov på en maddrass på golvet i studentcampuset i tre nätter, de var supertrevliga koststudenter. Festade Torsdag och fredag natt. Fredagnatt var jag ute med min goda vän James, hur jag överlevde så mycket sprit är fortfarande ett mysterum, ingen ide att sova på fredag natt, så körde en allnighter o gick halvdöd direkt till bussen som skulle ta mig till Auckland, kl 8 innan ens bussen hade startat somnade jag.

Men efter några timmar sömn var jag som en ny människa igen. Pratade med kvinnan brevid mig, hon var dryga 50 år. Efter en några timmas trevligt prat på bussen, erbjöd hon mig sovplats.

Väl 11 timmar senare i auckland, hämtade hennes pratner upp hos. Vi åkte ut till slummen där det bodde, det visade sig att de var hennes döda moders gammla lägenhet som de försökte sälja. Ohh det själva hade tröttnat på livet som proläterer o köpte en husbil, fiskade, såde grönskaker o hjälpte till på kampingen för att få gratis kampigplats, för el använde de solenergi. Jag hade en underbar sömn i mitt EGNA rum. För första gången på en månad sov jag ut, vaknade upp och insåg att de hade gäster hemma, gästen var en ensamståendemamma som studerade Maori och Engelska på universitetet. Tveksamt tog jag beslutet att stanna hos dem en natt.

Bilfärden till ett av aucklands värsta slum, berättade mamman om att de hade haft lite svårigheter, farsan övergav familjen, deras 19 åriga son dog för två år sedan. Men den andra, 14 åriga sonen hade blivit utkickad från skolan och blivit nån slags gängmedlem. O på topp av de här var hon en fattigstudent som nyss fått reda på hon har en hjärntumör. Välframme, blev jag lite illa tillmods när både moder o den fjortonåriga sonen satt o rökte gräs mitt på en söndags eftermiddag.

Men dagen hemma hos familjen började med att den 12 åriga dottern, ringde o kollade olika priser på flygbussar åt mig. Sedan ville hon ta en strandpromenad med mig, blev facinerad hur den lilla tolvåriga flickan som får stryk av storebroden, morsan.. Nja... Storebror tog två år sedan, farsan vill inte ha nått att göra med familjen eftersom hans, morsan fått hjärntumör, bror blivit är en gängmedlem som blivit kickad från skolan. Ohh eftersom hon lever i slummen o henns familj är ganska ökänd, tror ingen på henne.

Hon berättade på med ett stort vokabulär om hur man måste tänka långsiktigt, vara extremt selektiv med att välja rätta vänner. Hade en vuxen konversation med den lilla flickan, kunde inget annat än bli imponerad av hur mogen o extremt stark hon var.

Efter strandpromenaden spelade jag pingis på tomten med en medlem från Cribs. Jag hade en trevlig pratsund med familjen, vi spelade brädspel, jag döpte deras fiskar, de målade mig i aniktet med mera och i slutet av kvällen så gav den lilla flickan mig en benskulperat halsband. Som enligt henns maoriska kultur skulle betyda god lycka på sjön. Gick och la mig skapligt eftersom jag skulle flyga till Bangkok dan efter.

Vaknar upp på soffan, två timmar försent. Så fick skynda mig! Men jag hann ivarjefall med flyget utan problem, ganska roligt. Träffade Adam i vid gatemonitoren, en backpackersna jag träffade en månad tidigare i Wellington

Flygresan går ganska smärtfritt till Bangkok, landar i bangkok och kliver ut i en HELT annan värld. I taxin var de ingaproblem att röka, den timma långa taxiresan som slutligen tog mig till mitt hostelet. Men det var inte förens jag var tvungen att ringa upp hans engelskspråkiga chef o berätta vart jag egentligen skulle. Desutom blåste han mig på 150 bath. Första natten blev lugn, andra natten går jag ut med en sydafrikan som jag träffade i hostelet. Blev en totalt oförglömlignatt på både ont o gott, men jag överlevde ivarjefall.

Dagen efter tar vi bussen till Pattaya tillsammans med sydafrikanen o hans engelska reskompis, vilket är ett paradis för lönfeta 40-talister som insett att sista tåget har gott. När vi gick på horgatorna, så fick jag BOKSTAVLIGEN hålla för både bröstvårtprna o springa igenom folkmassorna av protostuerade som drog i mig. Dagen efter tar vi bussen till Ko samet. Har haft oförglömliga nätter på den här lillan ön, simmat i vattenpölar kl 6 på morgonen, gift mig med en hollänsktje. Åkt på snorkelturer, fått storstryk i Thaiboxning, solat badat. Sen drog jag Engelsmanen, Sydafrikanen o den svenska tjejen jag träffade på Ko Samet vidare till en ö som heter Ko Chang, Ko Chang är verkligen en paradis ö. Här har jag åkt runt på min hyrda motorcyckel, badat i vattenfall, festat, gått strandpromenader träffat härligt gäng med Ladyboys, ja allt som man vanligtvis gör i Thailand.

Men som sagt, det här ar en extremt översiktlig o nerbantad version av de senaste veckorna. Tror de flesta historena från Bangkok o de hära tropiska öarna kommer stanna här hemma i Thailand.

En liten trivial ändring i resrutten

2008-09-16T03:46:00.000-07:00

Resuppdatering

Sådär, efter tre hemska nätter i turistfällan Queenstown tog jag den åtta timmar långa långfärdsbussen till Chirst Curch, stannade en natt för att sedan ta en av världens mest uppskattade tågreser, från Christ Church till Graymounth, alltså från östkusten, norrut över till västkusten. Det var en fem timmar lång underbar resa. På tåget mötte jag upp en amerikan och en engelsan, båda två var ensamresare. Vi hade en trevlig pratstund under resans gång.

Men det fanns ingen tid att spilla i Graymounth, så jag var tvungen att ta mig till Nelson igen. Liftade norrut, ungefär fem turer tog det innan jag sluterligen fullbordade den 30 mil långa liftningen, den sista 25 mil långa liften var lite oroväckande, när jag stod i mitten av ingenstans och såg solen börjar gå ner. Som tur var stannade en förtjusade nittonårig tjej, vi hade en trevlig pratstund och hon erbjöd mig en kajakpadling i Tasman National Park imorgon ifall hennes skadade vrist blivit bättre. Så om hon inte ringer ikväll, kommer jag ta färjan över till Wellington (norra halvön) igen.

Måste börja dra mig norrut, eftersom jag har mitt flyg att passa i auckland på måndag.

Jag har fattat så mycket att varje land man reser till bara är en plattform för DIG att skapa ett äventyr i. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen nya zeeland men jag tror nya zeeland inte har det jag är uteefter just nu i mitt liv i samma nivå som kanske andra delar av världen har. Jag kommer definitivt besöka Nya Zeeland igen, men då för att utforska naturen mera, kanske bara göra trackings och/eller skaffa MC-kort och göra en motorcyckel-tripp igenom hela södra halvön i några veckor. För Nya Zeeland har verkligen en sådan magnefik natur, kan lamslå vem som helst.

Men det jag känner att jag vill ha just nu är starkare kulturkonstraster, värme, tropiskt klimat och mera äventyr till en LÅG kostnad, för i ett land som nya zeeland som har starka spår av västerländs kultur i sig finns egentligen nästan bara två saker att göra, KONSUMERA och/eller VARA FULL.

Planen från början var ju att jag skulle stanna i Nya Zeeland i dryga tio månader, skaffa mig själv ett jobb (Har just nu tre jobberbjudande). Men efter ha sätt hur backpackersna arbetar hårt för 12 NZ dollar i timman, vilket är lite mindre än 60kr. Sen är det 27% skatt på det, visst, inga problem att leva knapert ifall du gör nått du älskar, kanske åker snowbord dagarna ända o jobbar på en bar påkvällar... Eller ifall du jobbar på nått random skiftjobb o lever i en VAN vid stranden och surfar dagarna enda.

Men förmig som varken surfar eller åker snowbord seriöst, är det ingen idé för mig att jobba 50 timmars veckor, oh inte kunna lägga undan några pengar för framtida resor.

När jag ser mitt konto bara rasar i lavinartat, fast jag inte gör nått annat än.. Äter och sover (och dricker) beslutade jag att jag måste göra nått åt situationen. Hörde mig runt lite bland andra backpackers, Indien hörde jag skulle vara en billigt ställe att leva på.... Men i en sånhär situation finns det bara en sak att göra, efter en flaska vin ringer jag upp släktens mest erfarna backpacker eller ryggsäcks-luffare som hon själv kallar det, min mormor. Jag berättar om sitatuonen. Efter lite bollande blir hennes slutgilltiga svar Thailand. I början tog jag väl inte förslaget speciellt seriöst, inte fan kan väl jag glida runt i thailand i sju månader? Dagen tog slut, vaknade upp tidigt som fan den dagen efter, vid sex taget. Grubblade och grubblade... Kvällen kom, näää... Fan jag gör det, jag sticker till sydostasien i sju månader. Vad har jag att förlora? Leva i en ombyggd Van o tjäna 40kr i timman?

Upp tidigt nästa morgon, det första jag gör är att gå till STAs lokala resebyrå... Efter några minuters forskning på nätet vet jag ungefär vad ett resonabelt pris till Bangkok är... Så bokade en biljett, direkt... Så på måndag flyger jag till Bangkok, för att stanna där i sju månader, kommer föstås försöka resa runt i sydostasien så mycket jag bara kan, blir förmodligen, Vietnamn, Kambodja, Loas med mera. Sen den första maj 2009, alltså om sju månader flyger jag till Bejing. För att stanna där i två veckor och ta transmogoliska järnvägen ”hem”.

Det är det här jag talar om, den absolut sanna kosten att vara ensamresa, på en kvälls tänkade kan jag lägga om din resrutt TOTALT. Menar, det var igår jag bokade biljetterna. Men hade någon sagt till mig för tre dagar sedan att jag skulle vara sydostasien på mådag, hade jag nog skrattat ganska hårt.

Men det är fortfarande några frågor som kvarstår, det här med budget... Har jag verkligen pengar nog att finasiera åtta månaders resande i Asien? Just nu har jag enligt mina ”kalkyleringar” fyra månader överlevnad i asien, men ifall nästa lön blir över 20k, kommer jag förmodligen klara av det.

Men en bettryggande faktor i det hela är att Pekingsbiljetten är en öppen billjet, så jag kan när som helst resa till peking för att ta mig med transibiriska mongolrutten ”hem”.

Så kommer slänga hela min packing, jacka, jeans... Bara behålla T-shirts, kalsonger och laptopen. Raka av mig håret och köpa ett par flipflops. Men mera raportering om det när jag anländer till Bangkok på måndag (22a September).

Bilder från Wellington

2008-09-13T19:41:00.000-07:00

Livet som ensamresare

2008-09-13T19:36:00.000-07:00

Idag är det den 13e September, det vill säga att jag varit på luffen i exakt en månad. Det var en månad sedan jag lämnade mitt trygga liv med vänner, arbete, familj, båt.. För att ta en enkelbiljett till bokstavligen talat andra sidan jordklotet.

I svåra och tråkiga stunder har jag sendan ett par år tillbaka tröstat mig om framtida äventyr i Nya Zeeland, sena kvällar med några öl har jag fylls av eurofuri och fantasifulla semi-transparenta filmsekvenser har spelat upps på hornhinnan om hur mitt nya ostressfulla liv utan förpliktelser och ambitoner i Nya Zeeland ska se ut, som gräsklippare på nån random golfbana eller nått i den stilen. Åtmisteånde ett år för att bara njuta av livet o tänka mer på dagen än sin framtid.

Efter två och en halvmånads meningslöst arbeteande på den lokala stålfabriken och en tretio timmar lång dryg jävla frygresa hade äntiligen min två års långa dröm föverkligas, jag var här... Men det var nått som inte stämde, jag klev ut flygplatsen jävligt förväntasfull. Men det var rusingstrafik, rödlysen, rondeller, folk som stressade... Precis som överallt.

Jag började skämmas för hur jag kunde tro att de alla satt här med en ändlös leende och bara metade dagarna i ända och när kvällarna kom satt på pubben och skrattade sig till sömns. Hahaha.... Aldrig hade jag tänkt på att nya zeeland hade en massmiljon-dollar turistindustri, vars population nästan fördubblades under högsäsong och att på vintern var det faktiskt kallt här.

Inte fan tänkte jag på de psykologiska aspekterna ensamamresande inebar, första dagarna var de verkligen jobbigt, för jag var fortfarande osäker i språket, ville helst inte öppna munnen. Kom in på hostelet, ser hur alla kompisgäng sittandes i matsalarna o ser ut att ha en underbar pratstund, så står man där alldeles ensam, ohh ser ut som ett fån. Kostiga känslor i magen börjar byggas upp, du börjar känna dig jävligt osäker. ... Dialogen indombords börjar bli allt mer intensiv. Ipoden blir din bästa vän. Men vet du VAD?

Allt de här betyder att det saknas nått hos dig, det är det bästa du kan göra, ensamresande... Nu efter en månad älskar jag det... Jag har blivit min bästa vän, jag har blivit oberonde, jag gör saker som jag aldrig skulle göra i vanliga fall, tillexempel som att gå ut på nattklubben med dig själv?

Varjedag blir man mer och mer bekväm i den ädla kosnten att vara ensamresare. Starkare och starkare för var dag som passerar, mer och mer oberonde. Desutom ger ensamresande dig ett utrymme att verkligen vara dig själv, du behöver inte leva upp till gamla uppmålade imageare, gammla identiteter eller spela nån rolll. Du gör precis som du vill...

Men jag säger för all del inte att de är lätt, det är de psykologiskt tuffaste jag har gjort i mitt liv, men även det psykoligist nyttigaste jag gjort i mitt liv. Så kontentan är att jag rekommenderar alla att ivarjefall göra en långresa på egen hand.

Det mest underbara med att resa ensam är handelskraften och hur konsekventa dina beslut är. Precis som jag tidigare har beskrivit, kan jag skrota en halvårsplan på ett 2-sekundersbeslut och tre timmar senare redan vara påväg på nya äventyr. Du är totalt kjedelös och det enda du behöver tänka på egentligen är att inte bli alkoholist och hålla budgeten så låg som möjligt.

Är du nån gång osäker om nått, är det bara singla mynt om saken.

Snabbspolar den senaste månaden

2008-09-13T19:25:00.001-07:00

Sådär, äntligen har jag för första gången tagit mig tid att skriva mitt första reseblogginlägg. Jag har fått en del mail från vänner som undrar hur det går för mig, tyvärr har jag inte kunnat tillgodose med smaskiga detaljer om resan gång, eftersom varjegång jag checkar inboxen är det i ljuses hastighet.

Jag är fortfarande sjuk så är inte direkt på kreativitetens klimax idag, så ska göra mig kortfattad med en ytterst översiklig resebeskrivning. Eftersom varjedag är lördag här på nya zealand har jag tappat tisbegreppet lite, därför kommer jag inte använda mig av kirrurgisk percition när jag mäter tiden.

Den femtonde augusti landar jag förvånandsvärt pigg i Auckland, checkar in på Hostel ACB, där blev det finlandsbåt i tre dagar, jag träffade en chilensk resenär som redan hade bokat flyget till södra halvön, men skulle befinna sig i Wellington nästa helg. Så jag tog långfärdsbussen söder ut, det var en elva timmar lång resa till Wellington, väntade ett par dagar... Poff där var han, Pablo. Det blev en en herransmassa finlnadskyrssningar, måndag,tisdag,ondsag... fredag... Pablo hade redan åkt till Australien för längesen, jag gled runt i Welligton, låtsades söka jobb, åt skräpmat, drack alcohol och rökte cigaretter. Två och en halvvecka hade gått, jag började sakta med säkert bygga upp ett socialt nätverk, vilket bestod alla möjliga lustiga människor. Jag hade även hunnit hamna i triangeldrama om diverse lägenheteskontrakt och såvidare...

Jag bodde på ett kallt äckligt hostel, när jag en morgon skulle följa min nya tyske vän till bankmaten, för att ta ut pengarna jag lånat av honom eftersom han var pågväg till färjan till södra halvön. Jag, tog då mitt två sekunder genomtänkta impulsbeslut att följa med tysken till södra halvön... Jag skrotade alltså en halvårsplan, bad honom vänta tio minuter medans jag packade väskan. Tre timmar senare satt vi på fyra timmars färjan från Welligontons till Picton, vilket är södra halvöns nordligaste punkt. Nu i efterhand med fasit i hand, var det ett jävligt bra beslut, för det enda jag gjort i Welligton var söp, åt skit o slössade pengar och sist men inte mist, frös. Desutom hade jag inte ens roligt. Skönt att slippa Wellington faktiskt.

Välframme i Picton, liftade vi till grannkommunen, Nelson. Vi fick lift av färjans kapten ironiskt nog. Tysken var en underlig liten prick, 28 åring, med snusnäsduk, fickplunta och rullade sina egna cigaretter och som alla andra backpackers var han vegitarian och pank. Så han insperade mig till radikala nerskärningar i budgeten. Hursomhelst, Nelson var en trevlig liten stad eller ganska stor stad i sydö-mått, femtio tusen. Vilket gjorde att denna magnifika världsmetropol lokar alla granskommunners partyprissar att ta en party weeken då och då i Nelson. Jag testade Nelsons nattliv, men inte speciellt attraktivt faktiskt, tror jag gick hem vid midnatt.

Tre nätter stannade jag i Nelson, tog mig en titt på Nya Zeelands mest attraktiva marknad, tog en sväng till stranden med de andra backpackersna från hostelet jag bodde på.

Jag o den underliga tysken beslutade att gå skilda vägar här, missförstå mig inte... Han var allright, men vi var för olika, speciellt för att resa ihopp. Så liftade ner till Westport, fick lift av en förunderlig fransysska som också höll på att utforska södra halvön. Förtjustande trettigåring som tröttnat på det stressfulla livet i Paris och valde att ge upp sin karriär för att flytta till Nya Zeeland, hon gick från 60 timmars arbetsveckor till att jobba ”lite som hon vill” på en resturang som servitör. Hon stormtrivs här i Nya Zeeland, haha.. Hon bor i en by som är förmodligen i storleksordning likvärd Stora Sundby. Jag vet inte om det låg i hennes kultur eller om hon bara var förtjust i mig, men hon envisades med att betala för ALLT. Såfort jag tog fram planboken, lät det som ett hönshus. Desutom var hon intellektuellt påläst om alla tursistattraktitioner längst västkusten och hon körde oss till de finaste landskapen och rastplatser jag sätt i mitt liv.

Ohh hon var inte blygsam att ta påsen med gräs såfort de fanns ett fint landskap att avnjuta. Haha, det var en sak som verkligen slog mig när jag kom hit till Nya Zeeland. Hur många som röker marjuiana här, kan faktiskt inte namnege nån jag träffat som inte röker/har rökt, tror bestämt att jag läste att de var 53% av befolkningen, men skillanden från hemifrån är att de bara röker gräs, nån annat är inte på fråga. Men till er som är oroliga därhemma, kan jag säga att jag inte rökt mer än en ett par gånger...

Hur som helst, första natten från Nelson åkte vi till Westport. (Föredrar städer som har storabokstäver på kartan). I Westport, var det ett par pubar, tror bestämt jag hörde att de hade 18 stycken, haha... men kunde inte låta bli att skratta åt de påståendet. Men vi hade en en trevligt kväll, jag och fransysskan. Dagen efter, fortsatte vi söder ut längst västkusten. Efter några förtjusande platser vid pankaksklipporna och Brunner Lake, hamnade vi till sist i en liten, liten stad som hette Hokitika, där vi tog in på ett sämre hotell. Framåt kvällen började min feber spöka igen, som hade visat sig i Wellington en vecka tidigare.... Febern gjorde att jag blev sängliggande och fast i den lilla byn i tre nätter, istället för en. Det gjorde även att jag gick misste om att fortsätta resa med fransysskan. Tre dagar senare och sexhundra kroner fattigare liftade jag mig ännu mer söder ut. Efter 1,5 timmas försök att lifta, stannade tillslut ett tyskt par, likväl som franssyskan var de påväg att utforska landet, jag hakade på...

Vi stannade i Fox Glaicer och kollade på glaciärer, vi tog även tillfället att äta på Fox Glaicer hotell. När vi vi fortsatte mer söderut till en liten håla som hette Haast, jag trodde bestämt Haast var i storleksordning som Eskilstuna, men ack vad fel jag hade, men jag ska inte klaga... Haast hade till och med sin egen besinstation, haast var cirka sex mil i diameter, men hade en befolkning på ungefär trehundra personer. Men det är i sånahära håler man hittar riktiga kiwis (Nya Zeeländare). Ägaren av hostelet var nog en av de vänligaste människorna jag mött i mitt liv! Men det var så öde i den här lilla hålan att de inte ens fanns tekning för mobiltelefonen. Men vad brydde jag mig om det?

Det blev en lugn natt i hostelet på hasst. Som vanligt var det halvtidig uppstigning, utcheckingen är alltid kl 10, så nio taget var jag vaken. Det tyska paraet var redan färdig klädda och färdigpackade, det stressades... De skulle ner till Quennstown, precis som jag.. Men blev lite sur på deras stressade betende, så jag sade åt dem att åka i förväg, för jag ville äta min frukost i lugn och ro.

En timma senare stod jag längst vägen, med tummen i vädret... Solig dag, men oroväckande svarta mål började röra sig mot mig. Det var en seg dag att lifta på, efter 2,5 timmas försök stannade tillslsut en lastbil. En magnefik resa på dryga 25 mil senare var jag i Qeuuenstown. Queenstown hade jag hört mycket bra om, ivarjefall ifrån backpackersena... Men staden hade absolut ingen kiwi-spirit, det var en söderspoilad komersiell skidord, där priserna var rena rånet... Men jag valde att stanna tre nätter där, varav jag har en kvar.

Som sagt, det finns miljontals smaskiga detaljer och roliga fotnoteringar, historer... Men jag ville bara ge ett litet helikoptersperspktiv på hur mitt resande har sett ut.